Alla som har sett 2012 års fruktansvärda nyinspelning av klassikern Red Dawn från 1984 vet att Kinas inflytande över Hollywood är enormt. Originalet handlade om en sovjetisk invasion och en grupp amerikanska studenters motstånd. Eftersom Sovjet var ett minne blott när filmen skulle göras om föll valet på Kina, det enda över huvud taget trovärdiga hotet som stod till buds.

Den som har sett filmen vet dock att det inte blev så. Efter att filmen hade spelats in böjde sig för kinesiska påtryckningar och lade över en miljon dollar för att digitalt förvandla angriparen från Kina till Nordkorea, i vad som mycket möjligt kan vara det minst trovärdiga upplägget i filmhistorien. Allt för att inte riskera tillgången till den kinesiska marknaden.

2013 släpptes World War Z, regisserad av Pitt, baserad på den bästsäljande boken av Max Brooks. Även här fick Nordkorea träda in när historien skulle göras mer Kinavänlig. I boken härstammar smittan från Kina, vilket i filmen blev Nordkorea. Där finns ett avsnitt om hur en missnöjd kinesisk officer attackerar politbyrån som helt saknas i filmen, liksom för övrigt detaljen att den största överlevande staden var Lhasa i Tibet.

Att många amerikaner är intresserade av den här debatten är lätt att förstå. Hollywood, trots alla sina fel och brister, är USA största och bästa skyltfönster mot omvärlden. Det är den amerikanska drömmen och visionen avbildad på den största av skärmar i all sin mångfald. Givetvis måste det komma en motreaktion när verksamheten hamnar under inflytande från världens största kommunistdiktatur.

Ondska kan hanteras på många sätt. Den kan studeras, teoretiseras, förstås, dramatiseras och så vidare. Men den kan också förlöjligas. Och det är oerhört kraftfullt. Någon som förstår detta bättre än de flesta är den amerikanske filmskaparen Mel Brooks. Han har under sin karriär utsatt alltifrån spanska inkvisitionen till Adolf Hitler för denna behandling och han har gjort det med den äran.

När vi skrattar åt ondskans banaliteter tar vi makten över den, vi ser den för vad den är och gör oss till dess herrar. Det går inte heller att värja sig mot ett välförtjänt förlöjligande. Det är en utjämnare av maktobalanser, vilket är anledningen till att en mindre vältalig, mindre akademiskt sinnad debattör kan vinna genom att få skrattarna på sin sida. Skrattet klär av den upphöjde dess makt och lägger den i händerna på folket.

Monty Python-medlemmen John Cleese sade i en intervju för Vulture 2017 att skrattet rymmer ett mått av överraskning, en uppenbarelse av det mänskliga tillståndet. Det är möjligen inte universellt giltigt för all humor men nog är humornestorn något på spåren. Det hjälper också till att förklara varför auktoritära ledare inte vill bli skrattade åt. Sanningar och överraskningar är okontrollerbara. Därför måste de undvikas. 

Att skratta åt något är också att signalera att man kan hantera det. Det har en stärkande och terapeutisk verkan. Något som kan hjälpa en att komma över personliga tragedier, på samma sätt kan parodier och satir hjälpa motståndsrörelser härda ut i kampen mot förtryckande system och att föra den framåt.

Att Kina dikterar innehållet i exempelvis amerikanska filmer är således inte en fråga om en viss scens varande i en viss film. Det handlar om export av en totalitär ideologi, av mänskligt förtryck. Självklart angår det oss i lika hög grad som amerikanerna.