Alla blev förstås inte jordbrukare samtidigt, men då började människor i den så kallade bördiga halvmånen att övergå från en tillvaro som jägare och samlare till att odla vete.
Det var inget självklart framsteg. Visserligen gav jordbruket möjlighet att föda en större befolkning på en viss plats än den nomadiska livsstilen. Men det var också en mer sårbar tillvaro. Från att ha livnärt sig på en mängd olika bär, rötter, insekter och bytesdjur blev vi näst intill helt beroende av en enda gröda. Om veteskörden slog fel ett år gällde det att ha sparat i ladorna, men ofta var missväxt lika med svält. Så har det varit ända in i våra dagar. Så sent som 1867, det som i Tornedalen kom att kallas lavåret, drabbades Sverige av en svält så svår att människor gjorde gröt av lavar.
Den historiska tillbakablicken illustrerar en poäng som görs av nationalekonomen Andreas Bergh i Dagens nyheter (23/4) om Coronakrisen: ”Det samhälle som är bäst rustat för denna osäkra framtid är inte det bunkrande samhället, utan det flexibla och adaptiva.” Jägar- och samlarsamhället var mer flexibelt än det bunkrande jordbrukssamhället och därmed också mindre såbart för olika kriser.
Här finns en viktig lärdom att dra, inte bara för hur vi ska hantera kriser, utan förändring mer generellt. Ta arbetsmarknaden där allt fler arbetsuppgifter automatiseras och digitaliseras. Hur ska vi klara av den omställningen?
Häromdagen intervjuade jag Jonas Grafström, nationalekonom vid LTH, och tidigare skribent på denna ledarsida, som i dagarna har utkommit med boken Moderna tider 4.0, som resonerar kring just detta. En av de saker han betonade är just hur den snabba omställningen kräver flexibilitet. För att anknyta till de tidigare exemplen: Det räcker inte att ”bunkra” kunskap om hur man blir den bäste bankmannen eller busschauffören, om detta är yrkesroller som snart kommer att försvinna. I stället kommer den som kan ställa om till att jobba med något annat att klara sig bättre.
Här har både individen och samhället ett ansvar. Det handlar om hur utbildningar är utformade, och om att implementera det livslånga lärandet. Det handlar om att göra det lättare att byta från ett jobb till ett annat – och här måste både arbetstider, löner och anställningsformer bli mer flexibla. Framför allt kanske den mångsysslande jägaren/samlaren är en bättre förebild, än den veteodlande jordbrukaren eller industriarbetaren vid det löpande bandet. Särskilt i en tid när förändring sker snabbt.