Kanske att träffa någon du håller av som tillhör en riskgrupp. Kanske undervisning på plats, om du är student. Kanske har du saknat att ha ett jobb att gå till, om du arbetar i restaurangbranschen. Allt detta är konkreta saker som det har varit legitimt att klaga på sedan de första restriktionerna infördes.
Men kanske har du saknat annat också. Att resa fritt. Att gå på fester, teater, konserter. Samtalen i kafferummet på arbetet. Shoppingrundan eller pubkvällen med kompisgänget. Att kunna se människors ansikten på stan och inte idel ansiktsmasker, som det varit i många länder.
Då är vi inne på mer flyktiga, svårgripbara saker som verkar handla mer om nöje och njutning än konkret nytta. Att klaga över att man saknar dem har inte varit riktigt lika legitimt. De väger ju fjäderlätt jämfört med risk för smitta och död.
Men vad är egentligen viktigt här i livet? Är det bara sådant som är handfast och uppenbart nyttigt? Frågan är så klart retorisk. Vi människor är sociala, nyfikna varelser som inte bara har rent fysiska behov. Att stängas inne och stängas ute är att utsättas för en form av människoplågeri. Det är något helt annat än självvald avskildhet.
Vi behöver få utforska världen. De gäller i synnerhet ungdomar. Deras våndor under Covid-19-restriktionerna har ofta avfärdats som ytlig nöjeslystnad, utan hänsyn till att de befinner sig i ett expansivt stadium av livet där det är viktigt att få pröva sig fram, lära känna nya människor och situationer och starta självvalda bekantskaper och aktiviteter. Allt det där skenbart ytliga som i själva verket brukar lägga grunden för familjebildning, yrkesval och livslånga vänskaper.
Även i samhällsperspektiv är de förhållandevis ytliga bekantskaperna av betydelse. De skapar bryggor mellan familjer, socialgrupper, yrkesgrupper och etniska grupper. Ja, de är faktiskt avgörande för att det verkligen ska finnas ett samhälle och att vi inte bara blir en hop människor på samma landyta.
Samhällsvetare talar om svaga band, till skillnad från de starka band som håller ihop de nära gemenskaperna. De svaga banden är viktiga för att upprätthålla tillit och gemenskap i samhället i stort, vilket i sin tur främjar demokrati, ekonomi och motståndskraft vid kriser.
Jo, det är verkligen värt att uppoffra kalas och träffar och kafferumsprat för att rädda liv och förhindra svår sjukdom. Men det måste erkännas att det är en uppoffring, och det kan inte pågå i evighet.
Charlotta Levay är docent i organisation vid Lunds universitet och Norges miljö- och biovetenskapliga universitet.