Jag vet ärligt talat inte när det upphörde. Vad det var som fick Sveriges vuxna att börja dra sig tillbaka, att bli publik i stället för att vara aktörer. Min känsla är att det fortfarande hände med viss regelbundenhet på 1990-talet att vuxna sade till barn och ungdomar som inte var deras egna men som betedde sig illa. Numera är det så ovanligt att om det inträffar så plockas vederbörande in för avancerade studier.
Oavsett när det startade så har utvecklingen numera gått så långt att det är vanligare att läsa om hur någon rånas eller våldtas mitt på dagen bland i närheten av massa andra människor som inte ingriper än att läsa om hur någon har lagt sig i för att rädda någon annan. Det händer förstås fortfarande, men det har blivit alldeles för ovanligt. De som gör det agerar främst reflektionsmässigt, hade de tänkt efter vet ingen hur det hade slutat.
Till viss del har det förstås alltid varit så här. Det har alltid funnits särskilt farliga människor, även ungdomar, som de flesta vuxna har aktat sig för. Skillnaden är att numera betraktas alla unga sådana avvikande individer. Och det är inte utan fog.
Förr i tiden vore det otänkbart för alla utom ett extremt litet fåtal som blir tillsagda av en vuxen att käfta tillbaka. Än mindre hota den vuxna med våld eller rent faktiskt ge sig på vederbörande fysiskt. Numera är det så vanligt att det nära nog har blivit normen. Och det är därför som så många vuxna abdikerar från sin roll i det offentliga rummet. Folk är helt enkelt rädda för vad som ska hända om de gör det rätta. Vilket i sin tur leder till att dessa avvikande, eller normbrytande som man säger numera, människor belönas genom att de får bete sig som de vill till men för alla andra.
Per Lindberg, rektorn på Stadsöskolan i Gammelstad som blev attackerad och förföljd av en grupp unga vuxna nyligen, påpekar detta i intervjun med Kuriren tidigare i veckan. Han säger att han är orolig för att allmänheten backar för de här människorna, att vi inte längre säger ifrån och står upp för det som är rätt. Han hör till de få som fortfarande gör det, och han har fått ta konsekvenserna av det.
Risken att råka ut för detta är dock så stor att en enskild vuxen snabbt ser sig i underläge mot en eller flera ungdomar. Det är en enorm tragedi. Befinner man sig i ett utsatt läge med risk för den egna hälsan är det förstås bättre att bara ringa polisen än att lägga sig själv på ett offeraltare. Men ofta är det inte så.
Många gånger sker detta gränsöverskridande beteende på offentliga platser med många vuxna i närheten. Om en vuxen tar ansvar i en sådan situation måste han eller hon kunna räkna med hjälp från andra vuxna om det skulle behövas. Det är det få som törs räkna med i dag.
Det finns ett uttryck om att det krävs en by för att uppfostra ett barn. Det bygger på en idé, inte om att föräldrarna inte är avgörande utan om samhällsgemenskapens betydelse. Alla har ett ansvar för att förmedla de gemensamma värderingarna till nästa generation och det innefattar bland annat att man säger åt unga som gör fel. Barn och unga måste få hjälp att förstå vad som är rätt och fel, det är inte kunskap vi föds med. Civilisationen är ett projekt som måste återerövras för varje ny generation.
Detta har en aktuell parallell i kriminologprofessorn Per-Olof Wikströms forskning, som Pia Clerté skrev om på ledarsidan nyligen. I sin nya rapport beskriver Wikström hur kriminalitet är en fråga om moral och inte tillfälle, fattigdom eller andra sociala omständigheter. Detta är något som även kriminologen, polisen och numera moderata riksdagsledamoten Fredrik Kärrholm har skrivit om, bland annat i den utmärkta boken Gangstervåld (Fri tanke förlag).
En moraluppfattning är ju inget som uppstår av sig självt utan något som omvärlden måste inpränta i barn och unga. Och det är vad vi till stor del har slutat med, åtminstone på kollektiv nivå. Och eftersom vi inte gör det längre lär sig dessa unga att det är okej att bete sig som de gör.
Hela samhället måste mobiliseras för att komma till rätta med denna utveckling. Det innefattar allt från skolan som måste bygga på en tämligen strikt regelefterlevnad till polisen som måste beivra lagöverträdelser och hotfullt beteende. Men det innebär också att samhällets alla vuxna måste återerövra sin rättmätiga position i det offentliga rummet. Vuxna ska inte vara rädda för att säga till barn och unga som gör fel. Vuxna måste vara beredda att inte bara göra det utan att kliva in när en situation blir hotfull. Fler vuxna löser faktiskt det problemet.
Vuxna kan och måste ta tillbaka makten.