Antalet högskolestudenter som behöver riktat pedagogiskt stöd har på tolv år ökat från 8 000 till 33 000 personer, vilket motsvarar sju procent av alla studenter.
Studenter med hörselnedsättning, synskada eller som sitter i rullstol utgör en mycket liten del av denna skara. Den största gruppen är i stället dyslektikerna. DN berättar om en student på läkarprogrammet som på grund av dyslexi fick förlängd skrivtid på tentorna, men som anmälde universitetet till Diskrimineringsombudsmannen eftersom de inte erbjöd tentor med flervalsfrågor. Studenter har i grund- och gymnasieskola vant sig vid att kunna få anpassningar och det är inte konstigt att de nu förväntar sig samma sak på högskolan.
När man ifrågasätter anpassningshysterin brukar en populär motfråga från det specialpedagogiska komplexet vara huruvida man även vill ta ifrån elever deras glasögon. Underförstått att alla har rätt till hjälpmedel. Men som Hannes Snabb och Liv Näslund, från Liberala studenter och LUF, konstaterar i en debattartikel ska den högre utbildningen förbereda studenter för ett yrkesliv (Aftonbladet 31/10).
Glasögon gör inte läkaren mer eller mindre kompetent. En blivande läkare som inte kan läsa och skriva obehindrat utgör emellertid en livsfara för patienter och är inte lämplig. På samma sätt bör man inte utbildas till svensklärare om man inte kan upptäcka sina framtida elevers stavfel. Livets lotteri är orättvist, men det verkligt tragiska är att många av dessa studenter hade kunnat uppnå en acceptabel läs- och skrivförmåga om de fått evidensbaserad träning tidigare.
Dock är det för många i skolans värld som bara vill befria eleverna från det som är svårt och som tror att läsa och skriva är samma sak som att lyssna och prata. Barnet får en dator och tillgång till inläst material, men får inte skrivträna för hand eller öva på att ljuda fram orden.
Då blir det tids nog oöverstigligt att ta sig an en högskoleutbildning, där just förmågan att både skriva och tillgodogöra sig text på begränsad tid ofta är en essentiell del – helt enkelt eftersom det är vad studenten så småningom förväntas ägna sig åt i sin yrkesutövning. Anpassas det kravet bort så blir konsekvensen att vi utfärdar mängder av låtsasexamina.
Jag tycker synd om dyslektiker som går genom grundskolan utan att få rätt hjälp. Men lösningen är inte att fortsätta sopa problemet under mattan.
Jonatan Lönnqvist är sångare och pedagog.