Jag lyssnar på allt utom klassiskt och opera. Ord jag som elvaåring uttalade med en väldig säkerhet. Inte för att jag hade någon faktisk aning, jag hade aldrig lyssnat på vare sig det ena eller det andra. Men jag hade hört äldre släktingar jag annars såg upp till säga det och det verkade intuitivt rimligt. Opera är inte riktig sång, man hör ju inte ens vad de sjunger. Och varför skulle jag lyssna på klassisk musik när det fanns riktig?
Det var länge sedan och på de snart tre decennier som har gått sedan dessa har jag blivit äldre och, åtminstone på detta specifika område, klokare. Även om jag kommer från en familj som saknade vad vi numera skulle kalla kulturellt kapital så fanns annat. Kärlek, fostrande av nyfikenhet samt en grundläggande uppskattning av böcker och läsning. Detta skickade mig på en resa genom livet där de kulturella uttryck jag under uppväxten trodde var för ett slags låtsasmänniskor långt bortom min verklighet ändå kom att bli en evig följeslagare och källa till inspiration.
Jag har inte tänkt på de där orden sedan jag yttrade dem, och hade förmodligen inte gjort det igen heller om det inte var för en så kallad reaktionsvideo på Youtube. Det är en populär genre numera där människor filmar sina reaktioner när de tar del av något för första gången. Ofta handlar det om musik eller humorklipp. Jag har sett betydligt fler sådana klipp än vad jag är bekväm med att erkänna. Men ett står ut i mängden.
Jovaughn Wellington är en ung man från Virginia som har skapat sig en stor följarskara genom reaktionsvideor på sin kanal JayveeTV. Hans kärlek till musik, värme och öppenhet för nya intryck är enastående. I somras fick han uppmaningen att lyssna på Luciano Pavarotti när han sjunger Nessun Dorma från Puccinis opera Turandot. När Pavarotti klämmer i ordentligt halvvägs in i andra versen utbrister den unge mannen "Man, this tuff touch my soul!" (ungefär Jösses, det här berör mig i själen). En och en halv vecka senare reagerade han på när Pavarotti sjöng Schubertz Ave Maria. Samma hänfördhet uppstår även den gången. Då börjar han också prata om hur han växte upp och trodde att klassisk musik och opera var tråkiga. Och genast såg jag mitt elvaåriga jag framför mig säga exakt samma sak.
Åtskilda av ett världshav och omkring femton år, men detta hade vi lika gemensamt som om vi vuxit upp tillsammans. Jag kan inte dra mig till minnes att jag träffade någon som pratade om klassisk musik när jag växte upp. Inte ens i skolan. Redan på 1990-talet, då lejonparten av min skolgång tog plats, hade man slutat att utmana och bilda elever. Risken att stöta på en rappande matematiklärare var nog större än chansen att få en musiklärare som faktiskt lärde ut något om musikhistorien. I stället fanns det ett ständigt fokus på det vi ändå redan lyssnade på.
Samma sak gällde förstås litteraturen. Under tolv år i grundskola och gymnasium tvingades jag läsa en klassiker, Flugornas herre av William Golding. På sätt och vis klarade jag mig förstås bra ändå, jag läste väldigt mycket. Från De tre musketörerna och En världsomsegling under havet till Per Anders Fogelströms Stadserien och Vilhelm Mobergs Utvandrarna. Men utan den guidning jag fann senare i livet hade jag aldrig hittat till exempel Hjalmar Söderbergs Doktor Glas eller Eyvind Johnsons Krilontrilogi.
Att det knappt undervisas alls i modern kulturhistoria är egentligen ett ofattbart svek. Hur många tonåringar skulle inte må bra av att få en åtminstone ytlig bekantskap med poesin från exempelvis Gustaf Fröding, Esaias Tegnér och Dan Andersson? Hur många unga växer inte upp utan kunskap, och därmed ofta med en skev uppfattning av, hela kulturella genrer som skulle kunna beröra, stimulera och utveckla dem som människor? Hur många av dem kommer aldrig att hitta dit eftersom skolan har abdikerat sitt grundläggande uppdrag att bilda och skapa förutsättningar för ett livslångt lärande och givande själsliv?
Kulturell bildning blir då tyvärr med nödvändighet något av en klassfråga. Den blir en privilegierad gåva som den som har kan ge till sina barn. Jag vet att jag kommer göra mitt bästa för att ge den till min dotter. Men den borde vara tillgänglig för alla. En skola som inte ger alla elever de kunskaper, färdigheter och insikter som behövs för att leva inte bara produktiva utan även goda liv saknar berättigande.
Att unga förvägras detta på grund av en uppfattning att de inte behöver det och att de inte klarar av kultur som inte producerats senaste veckan är oerhört nedvärderande.