Vi lever i det linjära sammanbrottets tidevarv. Den djupaste innebörden av detta är att det inte längre går att missa ett
TV-program. De sänds när vi vill att de ska sändas.
Allt flyter. Vi saknar de fasta punkterna som Aktuellt 21.00 innebar.
Alla som tittade på TV-debatten eller åhörde riksdagsdebatten mellan partiledarna häromsistens vet att charmfaktorn var ganska låg.
Därför vill vi ha någon som förr – som hjälper oss att orientera oss i den böljande terrängen. En kaospilot i en orolig icke-linjär omvärld. Som säger som det är – och sedan kommer med förslag om en god terapi.
Alla som minns hur det var förr känner denna saknad av ledare med pondus – sådana som Erlander och Fälldin, Palme och Hedlund!
Vi saknar inte kon förrän båset är tomt.
Vi har nämligen förträngt hur kritiserade och ibland avskydda dessa figurer var när de var aktiva.
Gunnar Sträng är ett bra exempel. Med sina 31 år i regeringen (svenskt rekord) kom han att få ikonisk status. Hans rejäla korpus, där byxorna hölls uppe med svångrem och hängslen, hans imponerande rabblande av siffror, och auktoritära ledarstil.
Han kunde också använda ord och formuleringar som ”spoliering” istället för ”slopa”; ”plausibel” istället för ”trolig”;
”ohemul” istället för ”orättmätig”; ”riktrote” istället för ”riktlinje”.
Däremot är det inte sant att han en gång sade sig inte använda ”en nmassa främmande ord när det finns en adekvat svensk vokabulär”. Men han kunde ha sagt det.
Som talare var han magnifik. I en av sina intressanta Strängböcker skriver Anders L. Johansson att Sträng inte använde talarstolen som ett skydd utan snarare som katapult.
Han blev till och med rådgivare åt en talarstolstillverkare i Östersund – sådant var hans goda rykte som talarstolarnas mästare.
En smula uppretad var han en giftig debattör som avfärdade gnälliga motståndare som ”andens lättmatroser” eller ”det finns de som orerar för en limitering av bostadsbyggandet, de skall de ge fan i”.
Hans nedlåtande attityder av ”sextioåttorna” som slipslösa skägg var skandalöst på sin tid, men förefaller idag vara ytterst
välfunnen elakhet.
Som finansminister fick han titeln ”rikshushållare”, ett uppdrag han hade mellan 1955 och 1976 (!). Han blev därmed synonym med skatter och avgifter.
En gång konstaterade han att Sverige hade ”varje liten pojke chansen att en dag bli statsminister – men å andra sidan löper han risken att bli finansminister.”
I sin nyutkomna biografi över Sträng skriver förre finansministern Erik Åsbrink att Sträng hade makt – och tyckte om att utöva den.
Folk i näringslivet ansåg oppositionen onödig – om de hade ett problem lyfte de bara på luren och pratade med Gunnar Sträng …
Frågan är om det går att återskapa sådana som Sträng –  en vuxen i rummet som pekar med hela handen – i ett land med 9 miljoner primadonnor? Är det ens önskvärt?
Kanske är vårt samhälle helt enkelt på väg att bli senilt. Glöm inte att definitionen på att bli gammal är att sakna istället för
att längta.