Felipe VI, född 1968 i Madrid, är Spaniens kung sedan 2014. Efter oräkneliga kungliga skandaler genom åren, mestadels med hans far involverad, har Felipe lyckats höja kungahusets popularitet på iberiska halvön. Om detta beror på att han är stilmedveten och välklädd kanske bäst lämnas oskrivet, men det går onekligen inte att helt utesluta. Vid Wimbledonfinalen i tennis för ett par veckor sedan uppmärksammades kung Felipes närvaro stort på sociala medier. Hans eleganta gestalt överskuggade andra kändisar på plats, exempelvis Daniel Craig och Brad Pitt.
Kläderna gör mannen, brukade man säga. Alla samhällsklasser brukade fästa betydande vikt vid vad man tog på sig. I de breda folklagren är dock denna paroll tämligen bortglömd i dag. Vi håller visserligen någon slags godkänd standard vid bröllop, begravningar och andra särskilda händelser i livet. Men intresset att regelbundet klä upp sig i offentligheten har onekligen minskat markant. Kostymen har både till vardags och fest lidit en långsam död sedan i vart fall 1960-talet. Varför kan man faktiskt fråga sig. En kostym av reko kvalitet behöver inte vara särskilt dyr. Inte heller obekväm, eller tidsödande att få på sig. Och man ångrar aldrig att man valde att bära den.
Att med sin klädsel signalera både värdighet och respekt för sin omgivning är ett i stora delar förlorat ideal, sorgligt nog. Detta har fått negativa konsekvenser för samhällets institutioner. Exempelvis har standarden på klädseln bland medarbetare på svenska myndigheter förfallit till nivåer som forna generationer med all sannolikhet skulle ha förfärats av. Manliga medarbetare på Skatteverket kan sitta i huvtröja med vargmotiv och knappra i registren, medan kvinnor i luckan på Migrationsverket kan bära magtröja. Detta fast man fysiskt träffar människor vars hela framtid kan stå på spel. Att möta någon i en sådan situation, som representant för Sverige, måste innebära en tillbörlig grad av uppvisad anständighet. Proper och vårdad klädsel borde vara ett undantagslöst krav att ställa som offentlig arbetsgivare.
Den kontroversielle men fascinerande kanadensiske psykologen Jordan Peterson har nog ingen missat. Han klär sig mycket väl, och pratar ibland om klädernas betydelse för individ och samhälle. Petersons far var lärare i Kanada. Han bar alltid kostym, just för att markera att det som sker i klassrummet är viktigt. Peterson kan i denna fråga, liksom i många andra, klassificeras som ganska så konservativ. En mer liberal betraktare hade nog hävdat att det är upp till var och en att bestämma vad man har på sig, och kanske även att det inte spelar någon större roll. Petersons svar är att det visst har betydelse, och att utfallet av det fria valet i dag är märkligt konformistiskt. Den ungdomliga strävan efter att bryta mot traditionella normer har bitit sig fast, och får konsekvensen att många män ser ut som överdimensionerade barn i sina färgglada springskor, t-shirt och keps. Fast betydligt fånigare, naturligtvis.
Kläder gör kanske inte mannen eller kvinnan, men de påverkar utan tvekan hur vi uppfattas. Alla blir omedelbart bedömda utifrån yttre attribut. Det finns således en psykologisk aspekt rörande val av kläder som inte bör underskattas. Miljöminister Andreas Carlgren (C) fick 2011 erfara detta då han talade i riksdagen iförd skinnpaj. Det blev en ganska stor sak. Ministerns klädval fick, rättmätigt ska sägas, kritik från företrädare över hela det politiska fältet. Man klär sig inte hur som helst i folkets främsta församling.
I amerikansk politik är medvetenheten om kläders betydelse en så kallad no brainer. Ett talande litet exempel på detta är att manliga politiker ofta bär mer boxiga, luftiga kostymer med vad många européer skulle anse vara dålig passform. Donald Trumps vida kostymbyxor kan sägas illustrera detta. Hans företrädare Barack Obama hade ofta mer slimmade kostymer då han tillträdde 2009, vilket han också fick utstå kritik för. I USA anses nämligen en slimmad kostym känneteckna europeiska socialistiska politiker. USA och socialism går av hävd inte ihop. Vad en skinnpaj på ett statsråd i Sveriges riksdag signalerar kanske bäst lämnas till den enskilde läsaren, men dåligt omdöme och bristande respekt för ämbetet är två tänkbara förslag.
Att klä sig för ändamålet är naturligtvis alltid rätt. Man ska inte dra denna fråga till orimlighetens gränser. Sitter man ute i stugan på Sandön och dricker grogg i 27 graders värme så vore det möjligen lite väl att inmundiga drycken iförd tredelad kostym, slips och hatt. Men rör man sig ute i offentligheten kan man göra sin stad till en lite bättre och mer elegant plats genom att med ett stilmedvetet val av kläder visa respekt och vördnad gentemot sina medmänniskor. Att utan att ge ifrån sig ett endaste ljud tydligt demonstrera att dessa medmänniskor är värda en ansträngning. Samtidigt respekterar man sig själv, och mår lite bättre, då man presenterar den man är från bästa tänkbara sida.
Denna dag i historien, som aldrig kommer åter, kan vara värd att hedra. Klä dig väl när du har möjlighet. Spaniens kung Felipe VI kan skänka inspiration.