Vita huset har blivit ögat i en informationsstorm av sällan skådat slag. Det är nästan omöjligt att hänga med i allt som sägs, påstås och beslutas.
Jag landade i ett rätt soligt Washington ett par timmar innan president Donald Trump höll sitt tal till kongressen. Vi hann med en promenad innan middagen. Vita huset var onekligen en bättre upplevelse när man kunde se det ordentligt utan de här kravallstaketen som omgärdar bygget numera.
Bortsett från det var rätt god stämning runt huset. En ensam man protesterade för Ukraina. Han bar på en liten flagga och en skylt som löd "Zelensky is a hero – Trump is a traitor". Som europé är det förstås lätt att hålla med. På det hela taget verkar det finnas en opinion för Ukraina bland amerikanarna också men frågan är långt ifrån lika angelägen på den här sidan Atlanten.
På många av de möten vi har haft de senaste dagarna har det talats om narrativ och story telling. Något jag är rätt skeptisk till ärligt talat. Det som kommer ut ur Vita huset är inte en berättelse utan en storm. Det kommer så många besked, beslut och uttalanden av allehanda slag att det nästan verkar ämnet att trötta ut en.
Vad som dock har blivit tydligt är att oavsett var vi landar i detta, oavsett exakt vad USA kommer att göra eller – vilket förefaller mer sannolikt – inte göra för Ukraina, så kommer Europa att behöva klara sig utan stöd från USA. Många vi har talat med är överens om att artikel 5 kanske inte ens kommer att hedras av USA om Ryssland skulle få för sig att ge sig på låt oss säga Polen eller någon av Baltstaterna.
Trump själv verkar roas av att leka med osäkerheten kring Nato. Han har nu spekulerat i att det kanske finns ett a- och ett b-lag i Nato. De spenderar tillräckligt på försvaret kanske faktiskt har USA:s utlovade skydd. Vem vet längre. Allt som är någorlunda klart är att USA lär dra sig tillbaka från Europa, förhoppningen är att åtminstone kärnvapenparaplyet kvarstår.
Om och när USA faktiskt drar sig tillbaka, eller när man överger Ukraina, uppstår ett vakuum i Europa. Vakuum är ju problematiska på det viset att de alltid fylls av något. Frågan är vad detta något kommer att bli.
En möjlighet är förstås att det fylls av Ryssland. Det får dock betraktas som relativt fantasifullt. Europas Nato-länder kommer att slåss för varandra även om USA inte gör det. Och Ryssland har inte den militära makt som krävs för detta. Men det är förstår inte omöjligt att man kan ta ett av USA förrått Ukraina.
Ett annat alternativ är att EU-länderna lyckas rusta upp illa kvickt. Vi talar om enbart ett par år för att återställa krigsmakter som har monterats ned under lång tid och skapa produktionsförmågor vi aldrig någonsin har haft.
Europeiska rådets ordförande Antonio Costa, Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj och EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen när de anlände till EU-toppmötet i Bryssel i torsdags.
EU:s 27 medlemsländer har under torsdagen enats om att lösgöra upp till 800 miljarder euro för försvarssatsningar inom de kommande fyra åren. Dels ska unionen ta ett gemensamt lån på 150 miljarder euro för att låna ut till medlemsländerna för satsningar på försvarsindustrin och nya förmågor. Dels lättar man på skuldreglerna för att även hårt skuldsatta länder ska kunna satsa på sina försvar utan att bryta mot EU-reglerna. Detta förväntas möjliggöra satsningar på 650 miljarder euro.
Stora pengar. Mycket skuldsättning. Men nödvändigt.
Frågan är hur långt det räcker. Det kostar att göra stora förändringar och utveckla nya förmågor. Det kostar ännu mer om det måste gå snabbt. Utan amerikanskt stöd kommer Ukraina bara att klara sig en begränsad tid. Europa måste nu se till att säkra krigsmateriel till Ukraina. Förhoppningsvis går USA åtminstone med på att sälja vapen. Annars är det oklart vad vi ska göra.
Ett tredje alternativ är dock faktiskt Turkiet. Turkiet är ett Nato-land med en omfattande krigsmakt som dessutom är erfaren och kompetent. Turkiet har även varit någorlunda stabil i sitt stöd till Ukraina. Landet har också luftat möjligheten att hjälpa till mer.
Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj tillsammans med Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan under den tidigare besök i Turkiet för några veckor sedan.
Om USA överger oss och Europa inte lyckas upprätta sin egen förmåga tillräckligt snabbt kan Turkiet vara den enda vägen vi har att rädda respekten för nationsgränser på vår kontinent. Det kommer att ha sitt pris, det har alla förehavanden med Ankara. Men det kanske också skapar en större samsyn mellan EU och Turkiet.
I dag, fredag, är det ett år sedan vi slutligen blev medlemmar i Nato. Vårt samarbete med Turkiet har sedan dess fungerat förhållandevis bra. Det bästa vore förstås om Europa självt kunde fylla det vakuum som uppstår om USA drar sig ur. Men om så inte är fallet bör vi ändå förbereda oss på att samarbeta med Turkiet kring Ukraina och europeiskt säkerhet.