Förra veckans överlägset mest stötande nyhet var avrättningen av 39-årige Mikael i Skärholmen i Stockholm i onsdags. Jag borde förstås ha skrivit om det redan för ett par dagar sedan. Det är en stor och viktig händelse på många sätt. Anledningen till att jag inte gjorde det var att jag just då helt enkelt inte mäktade med att föreställa mig det hela. Det var för mörkt.
Det är så vackert att det fortfarande finns människor som brinner för rätt och rättvisa och för den delen sitt lokalområde. Som är så mån om att sina barn ska få växa upp på en bra plats att de är villiga att säga ifrån när de ser öppen droghandel och annan kriminalitet. Det är en grupp människor som har minskat kraftigt i antal på senare år, och vad som hände Mikael illustrerar med all önskvärd tydlighet varför.
Tänk att ha så låg tröskel för våldsanvändning att man skjuter en snubbe bara för att han kommer fram och säger till en att man gör något fel. Pang! Rakt i huvudet. Minimal chans till överlevnad. En ren avrättning. Mitt framför ögonen på hans 12-åriga son som lämnas ensam med sin nyss så livfulle pappa som nu ligger död på marken med ett hål i huvudet. Sonen tvingades ringa ett ett två och berätta att hans pappa nog var död. Vilket fasansfullt trauma den stackaren har varit med om.
Förhoppningsvis får de insamlingar som drivs av exempelvis Hanif Bali i sociala medier in mycket pengar till Mikaels anhöriga. Det finns ingen summa som kan göra det inträffade ogjort, men det kan i vart fall göra en fruktansvärd situation mindre dålig om man slipper oroa sig för pengar samtidigt. Det är också en viktig signal om att samhället i stort stod på Mikaels sida. Eller åtminstone att vi vill göra det.
Nu för tiden är det många som inte skulle ha gjort det Mikael gjorde. Längre tillbaka var vårt kurage av mer tydligt civil natur. Det var inget konstigt att man sa åt ungdomar som betedde sig illa eller fel. Tvärtom var det naturligt, precis som det borde vara. Precis som det afrikanska ordspråket gör gällande krävs det en by för att uppfostra ett barn. I detta finns en insikt om att ansvaret för att förmedla samhällets grundläggande värderingar visserligen vilar främst på föräldrarnas axlar – men inte enbart.
Vi har också ett ansvar för andras barn. Att säga till dem när går över vissa gränser. Förstås om man orsakar någon annan skada, men även för sådant som att man skräpar ned. Vem i dag skulle ta risken att konfrontera en yngling för något så prosaiskt som en pet-flaska på villovägar? Knappast. Är man riktigt brydd och ungen drar vidare kanske man själv förpassar den till närmaste soptunna, men att säga till? Ingalunda.
En krav- och konsekvenslös tillvaro i Sverige har skapat en generation av unga som inte ser något värde i upprätthållandet av samhället runtomkring eller civilisationen som det bygger på. De är enbart ute efter att berika sig själva, ekonomiskt och socialt. Istället för uppfostran har de den organiserade brottslighetens brist på moral. I stället för respekt för andra har de mindervärdeskomplex och självhävdelsebehov. I stället för empati har de ett omfattande våldskapital. Nej, den där pet-flaskan känns inte så viktig längre.
Inte när man läser om hur människor blivit misshandlade för att de inte kunnat bjuda någon kriminell liten skithög på cigg. Eller hur en mamma skjuts ihjäl medan hon bär på sin bebis. Eller hur Mikael avrättades framför ögonen på sin son för att han bad dem att sluta sälja knark i hans område.
Det får inte fortsätta längre i den här riktningen nu. Det har vi verkligen inte råd med.I den riktningen finns blott och bart kapitulation kvar. Vit flagg. Vi ger oss, ta allt vi har. Ta vår medmänsklighet, vår värdighet och vår värme. Låt oss alla leva i samma kalla värld. Nej, tack!
Låt Mikaels död bli början på något gott. En vändpunkt. Tillfället då vi gemensamt bestämde oss för att hit men inte längre. Res en staty över honom i Skärholmen. Börja återuppbygga den kultur av aktivt avståndstagande mot kriminella som nu i mångt och mycket har gått förlorad. Ja, det kräver en hel massa av staten och polisen, ingen tvekan om saken.
Men det kräver också något av oss. En hel del faktiskt. Vi måste bestämma oss för att det finns styrka i antal och att majoritetssamhället alltid är starkare, särskilt om det mobiliserar. Låt oss kroka arm, från norr till söder, och möte gängen tillsammans. Förvissade om att vi alla kommer att säga till och göra det som krävs för att dessa illgärningsmän hamnar där de hör hemma: bakom lås och bom.