En text av Anna Sundström, kulturchef på Upsala Nya Tidning, gjorde många yrkesverksamma inom kulturområdet arga. Under rubriken ”Därför recenserar vi sällan konst och klassisk musik” (11/4) förklarar Sundström varför kulturrecensionerna blir allt färre.
Sundströms resonemang innehåller en del poänger. En redaktion måste göra ett urval och kulturjournalistik är mer än bara recensioner. Svagare är dock hennes beskrivning av recensioner som ett slags returjournalistik som endast berör de som var på plats vid evenemanget. En välskriven recension är en del av den ständigt pågående förhandlingen om vad som är kvalitet, men kan också föra det offentliga samtalet framåt. Detta är något som angår fler än de som satt i publiken eller gästade vernissagen. Det förutsätter dock både god kompetens och stor integritet hos kritikern, liksom en redaktör som har höga förväntningar på såväl skribenter som läsare.
Det finns naturligtvis inga vattentäta skott mellan konst och underhållning. Men om vi generaliserar så behandlar nöjesjournalistiken oftare det vi kallar förströelse, medan det finns en större komplexitet i kulturjournalistiken – både vad gäller ämnet och den skrivna texten. Därför hedrar det Norrbottens-Kuriren att man fortfarande har både en kulturredaktör och en nöjesredaktör.
Även kulturyttringar som vid en första anblick enbart intresserar en mindre krets, kan ge upphov till svallvågor som letar sig ut i den större samhällsdebatten. John Adams opera The Death of Klinghoffer, som nyligen sattes upp på Norrlandsoperan, har blivit omdiskuterad långt utanför operahusen. Och Lars Vilks rondellhund är ett exempel på hur något så smalt som modern bildkonst plötsligt blev ett samtalsämne vid köksborden. Makode Linde, Elisabeth Ohlson eller Ruben Östlund är andra vars skapande tvingat svenskarna att fundera ett varv till.
När kulturjournalistiken är som bäst tar den vid där föreställningen, romanen eller utställningen slutar. Kritikern blir då inte bara en betraktare utan också en berättare. Men naturligtvis är detta journalistik som kräver tid och därmed kostar pengar. Det jag mest funderar på är därför hur många av de som blev arga på Sundströms text faktiskt betalar för en tidningsprenumeration, och därmed stöttar den kulturjournalistik som de vill värna.
Jonatan Lönnqvist är sångare och pedagog.