Utbudet har också blivit därefter: undermåliga och tråkiga stadsmiljöer som ingen har efterfrågat, men som likväl gått att sälja. När någon flyttar in och behöver någonstans att bo och utbudet är begränsat kommer de att göra avkall på sina krav och önskemål.
Men nu har flyttströmmen vänt. Människor lämnar storstadsområdena för att kunna bo på det sätt som de önskar. Redan före pandemin hade Stockholm ett negativt flyttnetto. Motsvarande tendens kan iakttas i Göteborg och Malmö. Under corona fick dessutom fler människor och arbetsgivare upp ögonen för distansarbetets möjligheter, vilket accelererande utvecklingen.
Det är förvärvsarbetande barnfamiljer som i störst utsträckning vänder storstaden ryggen. Under årtionden har politiken drivit på för att skapa den här utvecklingen. Genom att ensidigt fokusera på volymfrågan i bostadspolitiken – hur många bostäder som kan byggas på kortast tid på minst yta – så har kommunerna planerat fram ett underskott på den typen av bostäder som flest vill ha, och ett överskott på den typ av bostäder som färst åstundar. Klyftan mellan utbud och efterfrågan har växt för varje år, på grund av politiska beslut.
Trots att man ända sedan 1950-talet vetat att människor helst av allt vill bo i ett eget småhus, har politiken drivit på en utveckling där allt färre har råd att bo på det sätt som de önskar. Eftersom värdestegringen på mark i storstäderna betraktats som närmast en naturlag har kommunerna varit obenägna att släppa tillräckligt med byggbar mark för att möta efterfrågan på småhus.
Samma sak gäller innerstadsbebyggelsen. Trots att det är välkänt att människor uppskattar den traditionella kvartersstaden och arkitektur som tar inspiration från traditioner före modernismen, byggs nästan ingenting av det som efterfrågas. Det har ju gått att sälja i alla fall. Så länge politiken bara räknat antal bostäder och kortsiktiga intäkter från markförsäljning har ingen ljusning kunnat skönjas. Men på senare år har medborgarna börjat ta makten i egna händer.
Redan valet 2018 gav en fingervisning om utvecklingen, då medborgarna i ett flertal kommuner röstade på lokala uppstickarpartier, ofta på grund av utbrett missnöje med stadsutvecklingen. Detta fick många politiker i de traditionella maktpartierna att tänka om. Ännu viktigare är dock att allt fler börjat rösta med fötterna, och flytta från de själlösa nya stadsmiljöer där ingen vill bo om de har möjlighet att välja något annat.
Vinnare på utvecklingen borde vara de kommuner som nu har en unik möjlighet att fånga upp de utflyttande storstadsborna. De kommuner som ligger på pendlingsavstånd till de hetaste arbetsmarknaderna, och har gott om byggbar mark för exempelvis småhus. Att sälja villatomter styckevis till underpris har historiskt så gott som alltid visat sig vara en långsiktig vinstaffär för kommuner. Nu är det köparens marknad. Den kommun som vill vinna kampen om inflyttarna bör bygga de typer av bostäder och stadsmiljöer som vi sedan länge vet att människor uppskattar och efterfrågar.
Lars Anders Johansson är poet, musiker och journalist.