För att bli statsminister behöver man bara bli tolererad av folkets främsta företrädare, men för att få igenom en budget behöver man ett godkännande. Det är en väsentlig skillnad och betydligt svårare.
Efter sommaren kommer vi kunna blicka tillbaka till den här tiden och se att regeringskrisen trots allt bara var en lätt uppvärmning inför halvmaran. Och löften kommer brytas.
Statsminister Löfven (S) har sagt att han kommer avgå om regeringen inte får igenom sin budget i höst. Det är en fullt rimlig inställning och inte alls märkligt. Regeringen styr riket och riket styr man i huvudsak genom statsbudgeten. Samtidigt ska man inte underskatta den makt som tillkommer regeringen genom direktiv till myndigheterna och möjligheten att utnämna höga chefer inom statsförvaltningen. Den finns anledning att vilja ha kvar den makten, trots att man tvingas regera på någon annans budget under tiden.
Inte heller utredningsmakten, det vill säga möjligheten att tillsätta utredningar och diktera villkoren för dessa, ska underskattas. Att tillsätta utredningar är en effektiv metod för att undvika känsliga eller jobbiga politiska frågor. Strategin är att hänvisa till att frågan håller på att utredas. Alla som menar att det tar för lång tid eller att det görs för lite kan med lätthet avfärdas som oseriösa.
Det är bara att titta på januariavtalet. Endast 16 av 73 punkter är genomförda och alla punkter förutom två håller på att utredas. I verkligheten blev januariavtalet inte mycket av en seger för vare sig Liberalerna eller Centerpartiet.
Socialdemokraterna har alldeles uppenbart gjort sig ovän med sin regeringspartner Miljöpartiet. Centern gick med på att släppa fram Löfven under förutsättningen att några punkter från januariavtalet skulle genomföras. Både Socialdemokraterna och Centerpartiet erkänner överenskommelsen, men det gör inte Miljöpartiet.
Nu vet ingen riktigt om överenskommelsen gäller eller inte, men Centerpartiet har satsat allt på att den gör det. De verkar inte vara medvetna om att de på sätt och vis har tagits gisslan av Socialdemokraterna. Vad ska Centern göra om regeringen inte fullföljer sitt löfte? Rikta en misstroendeförklaring mot Löfven ett halvår innan ordinarie val?
Socialdemokraterna har en tendens att sätta makten i främsta rummet. Det ligger i deras självbild att vara i regeringsställning. Det kändes nästan som en statskupp, sa ju Marita Ulvskog (S) efter den borgerliga valsegern 1976.
Socialdemokraterna kommer därför göra allt de kan för att blidka både Miljöpartiet och Centerpartiet. Sannolikt kommer de lyckas, även om det innebär att de säljer ut sina egna ideal. Med januariavtalet blev högerinriktade reformer om arbetsrätten och hyresmarknaden regeringspolitik över en natt. Sådant som Socialdemokraterna tidigare använt sig av för att skrämma väljare från att rösta borgerligt.
Regeringens situation förbättras inte av att Vänsterpartier nu vägrar reduceras till en dörrmatta. Traditionen att stödja socialdemokratiska regeringar utan att få någonting tillbaka verkar vara död. För två år sedan var det väl ingen som riktigt tog Jonas Sjöstedts (V) hot om att fälla regeringen på allvar. Förutom Nooshi Dadgostar (V) som sen faktiskt verkställde det.
Det riktigt stora problemet för regeringen är att Vänsterpartiet och Centerpartiet nu ställer två helt oförenliga krav. Vänsterpartiet kräver inflytande över höstbudgeten, samtidigt vägrar Centerpartiet stödja en budget som Vänsterpartiet får inflytande över.
Efter den senaste veckans omöjliga pedagogiska uppgift att förklara för väljarna hur ett avtal med regeringen kan finnas samtidigt som ett av två regeringspartier säger att det inte existerar, lär Centerpartiet inte vara särskilt intresserade av att backa från det löftet i första taget. Det kommer kosta för mycket.
Men budgetförhandlingar kan helt plötsligt bli samtal som råkar resultera i stöd i riksdagen. Det är en lösning som ingen förutom regeringen skulle bli nöjd med, men varken Centerpartiet eller Vänsterpartiet skulle tappa ansiktet – eller ja, det skulle åtminstone inte vara lika uppenbart.
Liberalerna är förmodligen ganska nöjda med sin nuvarande position. Januariavtalet har slitit hårt på partiet och det skulle inte förvåna om Liberalerna repar sig något i opinionen om de spelar ut sina kort rätt. Det är de förtjänta av nu när de hittat hem till borgerligheten igen.
Hur hösten än spelar ut sig är en sak säkert. Någon kommer behöva bryta ett löfte. Frågan är bara om det blir Stefan Löfven, Annie Lööf eller Nooshi Dadgostar.