Norrbotten är Sveriges Klondike – detta har kunnat läsas i åtskilliga skrifter runtom i riket. Det skadar förstås inte att Norrbotten framställs i god dager. Men blir det för mycket halleluja-moment över det hela är vi nog illa ute.
Den moderna guldruschen här uppe är beroende av en lång rad faktorer som alla ska gå rätt. Somligt har ledarsidan uppmärksammat tidigare. Det handlar främst om elförsörjningen, tillståndsprocesserna, kompetensbristen och kommunikationerna som alla riskerar att slå undan benen för Norrbottens framtid.
Men det finns även andra potentiella problem som bör tas i beaktande. Det vore oklokt att helt utesluta en backlash mot den kraftiga utbyggnaden av vindkraften. Exempelvis pyr missnöjet just nu i byn Käymäjärvi, nordväst om Pajala. Där ska Vattenfall omringa byn med 58 vindkraftverk på upp till 250 meter – drygt fyra Luleå domkyrka staplade på varandra. De närmaste kraftverken kommer bara att vara en kilometer från bebyggelsen, rapporterar SVT Norrbotten. Vattenfall medger att det inte kommer att bli störningsfritt, men anser att det inte blir så farligt.
Om man bosätter sig mitt i en stad, eller intill järnvägen, så måste man acceptera att omvärlden kommer att göra sig påmind titt som tätt. Även när man inte önskar sig det. Men varför måste det vara så även på en plats som Käymäjärvi? Det kan inte vara på något sätt självklart att behöva utstå ett dylikt intrång, och denna aspekt har ännu inte fått en tillfredsställande lösning. Det enda som har hänt är att regeringen vill ta bort det kommunala vetot mot vindkraft.
Kanske bör det i stället diskuteras möjligheten till ett veto mot vindkraftverk inom ett visst avstånd från bebyggelse. Eller vad som är en lagom nivå på löpande ersättning till dem som drabbas av dessa gigantiska industripjäser. Vindkraftens framfart har därtill hittills varit driven av subventionering genom elcertifikatsystemet. Hur attraktivt kommer det att vara när stödet tas bort? Olägenheten för de boende kommer i vart fall att bestå. Och för fåglarna.
Annars hyllas dock de gigantiska jätteprojekten just för att de visar marknadens kraft och betydelse i klimatomställningen. Vi får väl se. Än så länge verkar mycket av det bygga på förhoppningar och bidrag snarare än marknadsanalyser. Såväl Hybrit som H2 Green Steel verkar räkna med kraftiga tillskott från alla tänkbara nivåer av det offentliga. Från kommunerna de bygger i till EU. Annars går det inte ihop sig. Det är onekligen ett varningens tecken. En marknad som är beroende av att alla offentliga pengakranar öppnas är inte mycket att hålla i när det blåser.
Det är inte ens säkert att man kommer att lyckas framställa produkterna, än mindre att man lyckas sälja dem till ett pris där man går med vinst. Tekniken är inte färdigutvecklad. Hybrit sitter förstås på många års kunskap från flera branscher, men detta är fortfarande på produktutvecklingsstadiet. Än är det inte i hamn. Och var H2GS ska få allt detta kunnande från är inte heller uppenbart.
Northvolt i Skellefteå har dock visat att företagets marknad finns. Innan ett enda batteri har producerats har man en orderbok på gigantiska 230 miljarder kronor.
Kanske bör man även fråga sig vad detta gör med orterna där etableringarna sker. H2GS tänkta etablering har redan omformat kommunen, som i april gick med i nätverket Svenska industrikommuner. Hans Stålnacke, vd på Bodens energi, säger till Tidningen Energi att Boden förvandlas "från att ha varit en administrativ och militär stad till att bli ett av dragloken för klimatomställningen inom basindustrin".
Att vara en industriort, eller -kommun, innebär inte sällan att vara enormt utlämnad till en dominerande aktör. I sin mest extrema form ses detta i Kiruna där kommunen närmast måste förhandla fram sitt inflytande med LKAB. Det är inte nödvändigtvis något att avundas.
Kommunerna måste även balansera prospekten mot risken för att stå med ett nytt Stålverk 80. Det är stora kostnader som väntar de kommuner som nu ska bereda väg för industrisatsningarna. Går det verkligen att räkna med att staten går in och tar den smällen när den inte själv direkt orsakat situationen? Det är knappast uppenbart.
Skalan på de satsningar som nu planeras för är i det närmaste ofattbar. Det verkar nästan osannolikt att allt kommer att gå vägen. Kanske blir det så ändå. Vi får hoppas det. Men om de styrande i bästa svenska anda utgår från att inget kan gå fel kan det ta en ände med förskräckelse även om bara en del av satsningarna uteblir till slut.