Man kan ha olika syn på de flesta saker och det är fullt legitimt. Men vissa uppfattningar är ändå så spejsade, så långt ifrån det rimliga, att de är svåra att ens ta till sig. En sådan var grunden för IF Metalls rättsfall mot LKAB som avgjordes av arbetsdomstolen i veckan.
Grunden är som följer. I slutet av förra året hölls en arbetsplatsmiddag och efter den fortsatte folk vidare ut på ett uteställe i Gällivare. Så långt inget konstigt alltså. Men sedan eskalerar det rätt kvickt och bråk uppstår på grund av att en man tagit bort en annan från sin vänlista på Facebook. En man ska då ha uttalat mycket allvarliga hot mot en av sina kollegor – men det vore ju tråkigt att nöja sig med det så för säkerhets skull hotade han även kollegans föräldrar. Händelseförloppet bevittnades även av en annan person.
Den hotade kollegan får ändå sägas ha varit väldigt vänlig, vederbörande polisanmälde inte hotet men rapporterade det till arbetsgivaren. LKAB såg väldigt allvarligt på det hela och den hotande mannen avskedades.
I det här läget kan man föreställa sig åtskilliga saker som facket skulle kunna invända emot. Att företaget inte har reagerat korrekt och erbjudit det stöd som en medlem behöver efter att han hotats av en kollega vore inte otänkbart. Även om LKAB visserligen verkar ha tagit händelsen på största tänkbara allvar.
Man måste dock gräva långt ned i säcken över tänkbara åtgärder innan man hittar det som Metall valde att göra: Kräva att avskedandet ska ogiltigförklaras och att utebliven lön ska ersättas.
Metall väljer alltså att ta strid för rätten att hota sina kollegor så länge det sker utanför arbetstid. Det är vad förbundet har argumenterat för. Arbetsgivaren har inget att göra med vad arbetstagare gör på sin fritid. I vanliga fall är det förstås en rimlig princip. Arbetsgivaren ska inte bry sig vad de anställda håller på med. Om de samlar på My Little Ponys, spelar Pokémon i vuxen ålder eller sitter i strumplästen varje helg och dricker folköl och tar på sig själv till inspelade avsnitt av Leif Loket Olssons Bingolotto från 1990-talet. Arbetsgivaren har inte med saken att göra.
Men att sträcka ut detta till att bli en princip med universell räckvidd vittnar om makabert dåligt omdöme. Det är självklart att visst handlande är av intresse för arbetsgivaren. Det till och med bör vara det i vissa fall.
En arbetsgivare som vet om att en anställd trakasserar en annan men som inte bryr sig om det eftersom det händer utanför arbetstid är en dålig arbetsgivare – mer än så, en dålig människa. Man ska inte kunna komma undan med ett förfärligt beteende enbart genom att vänta en kvart med det, om detta inte i övrigt ändrar beteendet.
Är man anställd får man faktiskt inte förstöra tillvaron hur som helst för sina kollegor. Inte ens på fritiden. Det skadar nämligen förhållandena på arbetsplatsen och innebär därmed skada för arbetsgivaren.
Nu kom arbetsdomstolen fram till att det fanns laga grund för avskedandet. Händelsen bedömdes ha sådan anknytning till arbetsplatsen och riskerade att innebära allvarliga störningar där att den hotande arbetstagaren anses ha grovt åsidosatt sina skyldigheter gentemot arbetsgivaren.
Vad som står i lagboken och vad som är etsat i moralens stentavlor är förstås inte alltid samma sak. Och det finns lägen där man kan acceptera att egenintressen driver sina agendor även i strid med allmän moral. Men det här är ju helt uppåt väggarna.
Hur kan någon vid sina sinnens fulla bruk komma fram till att det ligger i fackets och dess medlemmars intresse att försöka värna rätten att hota medarbetare utanför arbetstid? På vilket sätt skulle någonting bli bättre för någon alls om Metall hade fått rätt? Den här sortens beteende är oerhört klandervärt och måste ageras mot.
I en svunnen tid när facken strävade efter att utmanövrera företagen och ta över dem kan man möjligen förstå tanken bakom att driva varje tänkbart fall för att försöka kringskära bolagens befogenheter. Men den världen är borta sedan länge nu. Allt sådant här vansinne leder till är att folk får ännu svårare att motivera för sig själva varför man skulle vilja gå med i facket. Metall har bevisat bortom rimligt tvivel att man inte är en rimlig organisation som klarar av att agera omdömesgillt.
Gå med i Metall – så att du får en olycksfallsförsäkring på fritiden och stöd om du hotar dina kollegor! Men för all del, det kan säkert locka en del. Varför alla andra medlemmar skulle vilja betala för detta nonsens är mer oklart.