Själv föredrar jag Sigrid Elmblads ”Sankta Lucia, ljusklara hägring” framför Arvid Roséns ”Natten går tunga fjät”. Under senare år har även en tredje version vunnit mark. Den börjar ”Ute är mörkt och kallt” och i en krönika i Kvartal (27/11) beklagade sig Ola Wong över denna torftiga text som sjungs i många skolor och förskolor.
Förutsatt att upphovsrätt respekteras finns inget principiellt fel med att sätta ny text till en befintlig melodi. Exempelvis tog Betty Ehrenborg ett tema från Beethovens nionde symfoni och skrev en sång där den tredje versen har levt vidare som Månadsvisan.
Men Wong sätter fingret på något viktigt. För märk väl att när jag själv gick i lågstadiet lärde vi oss att sommarmånaderna ”framgå”. I dag sjungs vanligtvis det mindre poetiska ”härlig sommar är det då”.
Wong konstaterar i sin text att ”en Ikea-manual måste vara begriplig, inte poesi”. Det finns i vår samtid ett fjärmande från det mystiska. Då blir det också naturligt att vilja skydda de små från allt som de inte omedelbart förstår.
Den allmänna tidsandan gör sitt till för att fördumma barnsångerna. Alice Tegnérs sockerbagare är numera ofta ”hen” och frasen ”är du stygger så får du gå” har ibland ändrats till ”så får du två” – att dåligt uppförande får konsekvenser anses väl traumatiserande för barnen. Det är nog ingen slump att den förr så populära Herr Kantarell sällan sjungs i dag, givet att Kalle Kantarell får smäll i vers fyra.
Men om allt som barn sjunger är utan motstånd – språkligt och innehållsmässigt – gör vi dem en björntjänst. Vi berövar dem mötet med poesin samt en möjlighet att utöka ordförrådet. Vi missar även en ingång till att samtala om hur det var att växa upp förr i tiden.
Pudelns kärna är att många inte tar barns musicerande på allvar. Så länge ungarna är gulliga spelar det för vissa ingen roll att tonarten är illa vald och att sången följaktligen mest blir till en skrikkör. Vem bryr sig då om texten? Språklig och musikalisk slapphet går hand i hand.
Min erfarenhet är att barn tycker att det är roligt att bli utmanade och att de själva hör skillnad på bra och dålig sång. Då krävs det att de möter vuxna som har fått verktygen att hjälpa dem.
Vi måste helt enkelt uppvärdera barns sjungande, annars kommer förenklingarna och de banala versionerna av våra barnvisor att bli allt fler. Kulturarvet utarmas i samma takt som den sångliga glansen falnar.
Jonatan Lönnqvist är sångare och pedagog.