Nyligen närvarade jag vid Svenska sång- och talpedagogförbundets festkonsert. Det var 90-årsjubileum för förbundet som alltså bildades 1933 och bland annat anordnar studiedagar där medlemmar som jag själv erbjuds fortbildning. En värdefull sammanslutning för skönsång men där uppkomsten inte var den vackraste.
I Svenska Dagbladets digitala arkiv kan man i artiklar från 1933 läsa att förbundet bildats för att skydda sig mot vad som beskrivs som en invasion av utlänningar. Senare samma år lämnades till regeringen en framställan som var undertecknad av inte bara sångpedagogförbundet utan även av motsvarande sammanslutningar för musiker, kyrkomusiker, musiklärare och tonsättare. De krävde, med hänvisning till de sociala och politiska förhållandena i Europa, att utlänningar skulle vägras arbetstillstånd i Sverige och att kraven för inresetillstånd skulle skärpas.
Tidsandan var sådan att arbetsmarknaden skulle skyddas från konkurrens, men också att den homogena befolkningen skulle skyddas från oönskade element. De antisemitiska strömningarna var starka och fanns naturligtvis i de flesta yrkesgrupper. Välkänt är exempelvis motståndet i den svenska läkarkåren mot den så kallade ”judeimporten”.
Fram till 1774 var judar som kom till Sverige tvungna att konvertera till den lutherska läran. Men efter att Aaron Isaac fått lov att slippa judedopet, gavs utlänningar 1779 rätt att fortsatt utöva sin religion. Dock infördes bara några år senare judereglementet som bland annat stipulerade var judar fick bo och begränsade judars möjligheter till försörjning genom att utestänga dem från hantverk inom skråväsendet.
Antisemitismen har djupa historiska rötter, men fick sin mest extrema konsekvens genom Förintelsen. I takt med tilltagande förföljelser i Nazityskland, blev det dessvärre allt svårare för flyende judar att få skydd här. Först efter deportationerna av de norska judarna 1942, ändrade den svenska regeringen sin inställning.
Om några dagar har det gått 85 år sedan kristallnatten. Samtidigt hör vi åter antisemitiska slagord skanderas på gator och torg, även i Sverige. Det är lätt att känna hopplöshet.
Men att vi i dag skäms över hur Sverige svek de judiska flyktingarna, eller att jag skäms över hur svenska sångpedagoger ville stänga ute judiska kollegor, visar att antisemitismen går att besegra. Och det gäller oavsett om den är inhemsk eller importerad.
Jonatan Lönnqvist är sångare och pedagog.