Var inte rädd för det grandiosa

Det pågår en debatt om att den offentliga konsten är ful, dyr och politiskt vänstervriden — och det finns fog för den kritiken.

Kung Carl XVI Gustaf håller sitt sista trontal vid riksdagens högtidliga öppnande i rikssalen på Stockholms slott.

Kung Carl XVI Gustaf håller sitt sista trontal vid riksdagens högtidliga öppnande i rikssalen på Stockholms slott.

Foto: TT Nyhetsbyrån

Krönika2021-07-20 05:00
Detta är en ledarkrönika. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är moderat.

Just huruvida något är dyrt måste naturligtvis sättas i relation till vad man får för pengarna. Men visst — 850 000 kronor för den berömda rosa enhörningen i Malmö känns exempelvis inte prisvärt.

Jag sörjer dock mest att den offentliga konsten nästan aldrig får vara upphöjd, varken bildligt och bokstavligt. När en skulptur väl får vara figurativ, är den sällan större än naturlig storlek. Man ska kunna gå fram och lägga armen om personen som står staty, i sann socialdemokratisk anda.

Men jag vill ha statyer att se upp till. Fler avbildade personer borde föräras med en piedestal och få ta större plats i det offentliga rummet.

I grunden tror jag att det handlar om Sveriges rädsla för det storslagna. Parader, ritualer och regalier har inte passat in i vår strävan efter modernitet. Om man skulle göra en kyrklig jämförelse så är vår samtid formad av en kalvinistisk önskan om enkelhet. Jag vill i stället ha mer rökelse, processioner och rikt utsmyckade mässhakar!

Att vi för snart 50 år sedan slutade med riksdagens högtidliga öppnande i rikssalen på Stockholms slott, är ett talande exempel på hur vi har värjt oss mot det högtstående. Den som inte vet vad jag talar om rekommenderas att söka på Youtube.

När vi nyligen såg Stefan Löfven för tredje gången väljas till statsminister, manifesterades det genom att han fick komma fram till talmannen och ta emot ett underskrivet A4-papper. Därefter gick Andreas Norlén vidare på dagordningen med ett protokoll som skulle justeras. Graden av pompa var alltså ungefär densamma som på ett möte med bostadsrättsföreningen. Jag säger inte att Löfven borde ha blivit smord med olja och smyckats med en lagerkrans, men lite mer praktfullt kunde det väl ha fått vara?

Ett nationaldagsfirande i valfri kommun ger ofta ungefär samma känsla av alldaglighet. Nationalsången och svenska fanor känns mest som ett pliktskyldigt inslag. 

Jag är dock övertygad om att svenskarna innerst inne älskar raka led och ceremoniell ståt lika mycket som jag. Hur skulle man annars förklara att vi varje år ser barn och vuxna uppröras av deras skolavslutning inte längre ska hållas i kyrkan?

Vad är det som gör kungahuset så populärt, om inte det faktum att de —utöver att vara en samlande kraft och goda representanter för vårt land — representerar något annat än det triviala och jämlika?

Sverige behöver mer högtidlighet och fler monumentala statyer.

Jonatan Lönnqvist är sångare och pedagog.