Anledningen till att jag kom att tänka på detta är att jag under den gångna veckan sträcktittat på den nya serien Wednesday på Netflix. Serien handlar om dottern Wednesday i familjen Addams och hennes tid på Nevermore Academy.
Serien borde kanske inte fungera alls. Den börjar med att Wednesday tvingas lämna sin skola efter att ha avlägsnat en mobbares ena testikel genom att släppa ut pirajor i en simbassäng. Därför skickar föräldrarna, Gomez och Morticia, dottern till Nevermore Academy, en skola för utstötta, freaks och monster. Där får hon utforska sig själv, hon är trots allt 16 år, med allt vad det innebär, sin familj och de mysterier som fortfarande finns på skolan. Serien blandar skräckkomedi med mordmysterium inom ramen för en uppväxthistoria och alltsammans är rejält strösslat med klassiska inslag från high school-filmer.
Det borde vara för mycket för en serie på åtta avsnitt men det fungerar tack vare Jenna Ortegas ikoniska porträttering av Wednesday. Hon håller ihop serien nästan helt på egen hand, även om det finns gott om bra biroller, och ger den en skörhet kombinerad med styrka som sällan ses.
Streamingjättens chefer har säkerligen skålat i veckan efter att Wednesday slagit rekordet för flest tittade timmar under en vecka. Och det är helt och hållet Ortegas förtjänst. Wednesdays fantastiska dansscen är redan en klassiker i sociala medier och mot alla odds har Wednesday Addams blivit någon som nästan alla kan identifiera sig med.
Familjen Addams skapades som essentiellt utstötta typer vilket någorlunda har speglats i deras utseenden som inte har varit traditionellt vackra. Möjligen är detta den nya seriens största brott eftersom Ortega tveklöst bör kunna sägas uppfylla många samtida skönhetsnormer. Men hon är en stiliserad utstött vars beteende är så främmande att hon blir relaterbar för nästan alla. Män som kvinnor och av alla hudfärger. Trots att det inte ska vara möjligt längre enligt den förlästa vänsterns sätt att se på saken.
Nu för tiden ska ju skådespeleriet helst avvecklas. Bara homosexuella ska spela homosexuella och bara transpersoner spela ranspersoner och så vidare. Om man inte har sin egen exakta avbild att stirra på när showen börjar har man ingen att identifiera sig med och saknar representation. Vilket nonsens. Och farligt sådant också.
Människans kapacitet att föreställa sig saker och leva sig in i andras liv är omfattande och något som bör uppmuntras, inte avskaffas. Det är något som gör oss till bättre människor och är ett av skälen till att läsning, men för den delen även annan kulturkonsumtion, är så viktig.
Och att kulturer blandas och utbyter element är framför allt berikande, inte parasiterande. Nyligen valdes rapparen Eminem in i the rock and roll hall of fame i USA. Rapparen och producenten Dr. Dre som var den som upptäckte honom höll ett mestadels fint tal under ceremonin. Han berättade att när han första gången fick ett band med Eminems musik lyssnade han på det i flera dagar för att han tyckte att det var så bra. Efter ett par dagar pratade han med den som gett honom kassetten som påpekade: "Du vet att det är en vit kille, va?"
Dr. Dre säger själv att tanken inte hade slagit honom. Den borde ha gjort det, medger han. Eminem låter inte som en svart rappare. Men Dre var så inställd på att bra rappare måste vara svarta att han inte ifrågasatte tanken. Hudfärgen spelade ingen roll för honom, men väldigt många av hans vänner och medarbetare var starka motståndare till samarbetet – eftersom Eminem är vit. Hiphop var för och av svarta.
Lyckligtvis fick de inte som de ville. Eminem blev inte bara bolagets största succé någonsin, han blev den bäst säljande hiphopartisten någonsin. På Youtube finns en stor genre som kallas reaktionsfilmer, där människor ser eller lyssnar på något de inte sett eller hört förut och reagerar på det. Väldigt populärt. Om man tittar på filmer där svarta lyssnar på Eminem får man aldrig bilden av att de skulle vara arga på att en vit kille ägnar sig åt svart kultur. Tvärtom är de flesta glada att musiken finns för alla och framför allt är de imponerade över rapstjärnans enorma talang. De kan känna igen sig i hans liv och texter utan att vara honom precis som killar i Europa kan känna igen sig i Wednesday, den mordiska, latinamerikanska tonårsflickan med psykiska krafter.
Så länge människor tillåts att vara sig själva kommer vänsterns identitetstjafs aldrig att vinna. Det har helt enkelt ingen påtaglig grund i verkligheten. Vi behöver inte en spegelbild av oss själva för att kunna relatera till den vi ser. Vi är och förblir mycket bättre än så.