När det kommer till julen finns det stort taget två sorters historier: de som förutsätter att tomten och den magiska aspekten i någon mening är verklig, och de som tar sig an julen på ett mer vardagligt manér.
Bad santa från 2003 med Billy Bob Thornton i huvudrollen är en klassiker i den cyniska julfilmsgenren. Det finns ingen tomte, bara en alkoholiserad sexmissbrukare till tjuv som tillsammans med dvärgväxte kumpan varje år tar tomtejobb i gallerior för att stjäla allt av värde där. Misären är total. Det hoppfulla barnet, för en julfilm måste givetvis ha ett hoppfullt barn, har en död mamma och en pappa som sitter fängslad för förskingring. Han bor hos sin senila farmor och är mobbad av ett gäng tuffa ungdomar. Men han tror på tomten.
Hur cynisk Bad santa än är så slutar den någorlunda fint, efter förutsättningarna. Det handlar inte om extas, rättvisa och evig lycka men med hopp.
Betydligt mer nihilistiska är de julskräckfilmer som sedan kom och blev någorlunda framgångsrika. Finland gav oss 2010 års Rare exports. En på sitt sätt mycket underhållande skräckhistoria om hur man råkar gräva upp något som var tänkt att stanna i jorden: den riktiga tomten. Det är dock ingen mysgubbe vi talar om. Tomten biter av ett öra, kidnappar barn och slaktar renar. Vad gör man med en sådan tomte? Man försöker sälja honom så klart.
I spåren av Rare exports kom fem år senare Krampus. Där råkar den mellaneuropeiska folkmytsgestalten åkallas vilket skapar problem för en dysfunktionell familjs julfirande. Precis Rare export hämtar Krampus sitt berättigande i tanken att vi har glömt bort inte bara vad julen faktiskt handlar om utan även vår egen historia. Allt är inte charmigt och mysigt, särskilt inte julen.
För två år sedan kom Fatman som ytterligare ett tillskott i den cyniska julfilmsgenren. Där är tomten absolut på riktigt, men samtidigt grundad i verkligheten. Tomteverkstaden finns i Alaska och tomten får bidrag från USA:s regering eftersom verksamheten är bra för kommersen. Men bidraget är relaterat till hur många julklappar som delas ut och eftersom så många barn nu får kolbitar eftersom de inte är snälla går verksamheten dåligt. För att kunna betala räkningarna går tomten med på att tillverka delar till ett nytt jetplan för den amerikanska militären. En sällsynt bortskämd och ond snorunge blir kränkt när han inte får det han vill ha och anlitar en lönnmördare för att döda tomten.
Fatman saknar det obligatoriska storögda barnet vars tro på julen är det som räddar alltsammans. Tomten är desillusionerad över mänskligheten och nära att ge upp, men inser förstås till slut att det goda är värt att kämpa för. Men att det kanske krävs mer än bara positiva incitament numera. Filmen lånar kraftigt från Christopher Nolans Batmantrilogi och Zack Snyders Man of Steel. Det är skitigt och realistiskt men i grunden en saga. Frågan som filmen ställer är hur vi skulle reagera om tomten faktiskt var verklig. Svaret är inte smickrande för mänskligheten. Men filmen är vansinnigt sevärd.
Årets bidrag till genren är Violent night. Här finns ingen saga och ingen djupare mening eller tanke alls. Men det finns en hel del våld, väldigt grafiskt sådant dessutom. Filmen är en våldsam hommage till framför allt Die Hard, men i stället för Bruce Willis karaktär John McClane är det David Harbours tomtefar som står i centrum. En lika förmögen som otrevlig lite släkt har samlats för att fira jul men tas snart som gisslan. Tomten råkar bli fast där också och trots att han bara vill därifrån stannar han – förstås tack vare något så ovanligt som ett genuint snällt litet barn.
Violent night är inget speciellt. Men om man inte störs av det omfattande våldet är den åtminstone sevärd. Manuset är bitvis påfrestande tunt, och handlingen hänger inte alltid ihop men där finns gott om roliga oneliners och Harbour ger den griniga tomten en viss karisma.
Kanske är det enda alla dessa julfilmer kan lära oss att julen är något vi bryr oss väldigt mycket om. Den är ett delvis tomt ark som vi skriva allehanda historier på. Men i slutänden handlar det nästan alltid om att vi borde vara vänligare mot varandra, uppmärksamma varandra mer och bara i största allmänhet vara bättre människor. Det är ont om julskildringar som gör gällande att det är antalet julklappar eller hur dyrt pyntet är som spelar roll.
I ett barns klara ögon bor den, sjungs det i Julen är här. Och så är det ju. Vad är julen om inte den magiska tron i ett barnasinne? Och en påkostad dos övervåld förstås. En trillingnöt på det så är väl julsagan all.