Företrädarna för organisationerna protesterade givetvis högljutt, liksom politiska röster på vänsterkanten som menade att de sänkta anslagen i själva verket syftade till att tysta oppositionella röster. Att de som gynnas av den omfattande skattefinansieringen är kritiska är inte ägnat att förvåna, men för skattebetalarna borde åtstramningen vara ett välkommet besked.
Enligt Riksrevisionen fanns det “brister i alla led” och tydliga indikationer på att en stor del av de hisnande två miljarder som Folkbildningsrådet fördelar till tio studieförbund använts till annat än den folkbildning de är avsedda för. En uppstramning är välkommen inte minst för att skattefinansieringen av civilsamhället är kontraproduktiv.
Civilsamhället utgörs av alla de frivilliga sammanslutningar och gemenskaper som existerar för sin egen skull men som riskerar förfela sitt syfte om de underkastas antingen marknadens eller politikens logik. Det är de gemenskaper Edmund Burke kallade för “samhällets små plutoner”: familjerna, församlingarna, föreningarna och klubbarna. Dessa bars av medlemmarnas engagemang och finansierades genom medlemsavgifter och frivilliga donationer.
Sociologen Max Weber fick tyvärr rätt när han förutsåg att 1900-talet skulle komma att domineras av framförallt två sfärer: politiken och marknadsekonomin. Under efterkrigstiden har en stor del av de svenska civilsamhällesorganisationerna, som växte fram som gräsrotsinitiativ inom folkrörelserna, inkorporerats i den politiskt styrda sektorn genom ständigt ökad andel skattefinansiering. Eldsjälarna har fått ge plats åt anställda byråkrater och bidragsentreprenörer.
Det finns inga genvägar till ett levande och oberoende civilsamhälle. Det kan bara byggas genom ett äkta och frivilligt engagemang. Att politiken velat skaffa sig kontroll över civilsamhällets organisationer är begripligt, men att folkrörelserna så villigt låtit sig förvandlas till byråkratier för fördelning av offentliga medel desto märkligare. Att minska den politiska finansieringen av civilsamhället är inte att tysta oppositionella röster.
Den som brinner för något bör därför själv kavla upp ärmarna snarare än att se sig om efter närmaste bidragsblankett. Ett civilsamhälle som existerar på nåder av den politiska makten är inget riktigt civilsamhälle.
Lars Anders Johansson är journalist, författare och poet.