I år har det gått 60 år sedan den främsta av Klarabohemerna, poeten Nils Ferlin, lämnade jordelivet. Det är inte särskilt länge sedan. Ändå läste jag i veckan i en kulturartikel i Nya Wermlands-Tidningen att Nils Ferlin-sällskapet bara är ett årsmötesbeslut ifrån att läggas ned.
Min omedelbara reaktion var att jag har svårt att förstå det. Delvis förstås beroende på att jag själv är väldigt förtjust i Nils Ferlin. Blandningen av den där väldigt inkännande och varma kärleken till människan och ett stundom hårt men alltid tydligt underifrånperspektiv greppade tag i mig när jag var en ny student i Uppsala. En då ny vän, numera en av mina äldsta vänner, introducerade mig för Sven-Bertil Taubes skiva Nils Ferlin från 1961 och jag svalde betet med hull och hår. Med tiden har jag insett hur melodisk Ferlins diktning var och vilket intimt släktskap den har med den svenska folkvisetraditionen som alltid har legat mig varmt om hjärtat.
Men min förvåning berodde delvis även på att Ferlin ju faktiskt lever kvar. Möjligen är det dock främst i visform. Ett av hans mest kända verk är säkerligen dikten I folkviseton, publicerad 1957 i diktsamlingen Från mitt ekorrhjul. Omdöpt till Mitt hjärta är ditt blev den titelspåret på Rolf Wikströms Nils Ferlin-skiva från 1989 och sedan dess är det många som känner den under det namnet. Det är en enkel och vacker dikt om att dela kärlek och sorg med en annan.
Trots allt detta är Nils Ferlin-sällskapet bara ett årsmötesbeslut från att läggas ned eftersom verksamheten inte går runt. Det saknas helt enkelt medlemmar. En mycket namnkunnig grupp artister, poeter och tidigare Ferlinpristagare har gått ihop i ett desperat upprop för att försöka rädda sällskapet och hålla minnet och kunskapen om Ferlin och hans verk levande. De uppmanar landets alla lyrikvänner att stödja Nils Ferlin-sällskapet. Och när min korta stund av förvåning var över drabbades jag av den smärtsamma insikten att det är mitt fel.
Nåja, kanske inte allt. Men jag är nog ett bra exempel på varför det har gått åt pipsvängen. Jag har nämligen alltid nöjt mig med att inte vara någon alls. Det har jag alltid varit och jag hoppas att kunna fortsätta vara det ett bra tag än. Jag har aldrig varit något särskilt, annat än för enstaka personer naturligtvis. Jag har inte haft någon betydelse på systemnivå. Inte heller har jag besuttit någon särskild kompetens av vikt. I den mån jag har varit någonting alls är det väl en serie tveksamma beslut. Jag hoppade av juridikstudierna i slutskedet för att hänge mig åt opinionsjournalistik och valde senare att flytta från Stockholmsregionen till norra Sverige för att ägna mig åt borgerlig opinionsbildning.
Jag kan en hel del om kommunikation, främst skriftlig. Men mest av allt är jag en generalist ut i fingerspetsarna. Jag har svårt att förstå vilket värde min egen bostadsrättsförening skulle ha av mig, än mindre något som Nils Ferlin-sällskapet. Det är inte för sådana som mig, utan för människor som är något. Folk som med kirurgisk precision kan analysera diktarens verk, som kan förkunna varför den här relationen i någons liv påverkade det där verbvalet. Men inte för mig som gillar att läsa om hans dikter i det lugna sällskapet av en grogg.
Det här nu ingen djupt känd övertygelse utan en instinkt jag omedvetet burit med mig i livet. Men den är icke desto mindre tydlig. Och vansinnig. Det går förstås att argumentera för att samhällseliten kan sägas ha ett särskilt ansvar att värna och främja kulturen. Men kulturen är för den sakens skull inte och har heller aldrig varit en arena enbart för eliten, för dem som är något. Tvärtom. Utan alla som inte är någon skulle det inte finnas särskilt mycket kultur. Folket är den största och innerligaste kulturbäraren.
Ska vi ha en levande kulturtradition krävs det att alla sorters människor aktivt värnar den. Från koja till slott. Sammanslutningar som Nils Ferlin-sällskapet är inte exklusiva klubbar för inbördes beundran. De är ärliga försök att samla tillskyndare av en specifik del av vårt kulturarv och att sprida detta till nya generationer att glädjas åt snarare än att låta det falla i glömska.
För att detta viktiga arbete ska kunna utföras krävs det dock att alla som bryr sig också engagerar sig. Där inte bara finns rum för en ingen där, det finns också en längtan efter fler att dela detta intresse med – alldeles oavsett vem man råkar vara. Och det är trots allt just genom sådant engagemang som man faktiskt till slut blir någon. Om det är kläderna som gör mannen så är det sammanhangen som gör någon. Så i ett litet tecken på personlig utveckling har jag övergivit decennier av felaktigt tänkande och som ett första steg gått med i Ferlin-sällskapet. Det lär inte bli det sista.