Ändå vet vi, bland annat sedan Inga-Britt Ahlenius slog larm för några år sedan, att organisationen är gravt dysfunktionell. Tillsättningar sker efter politisk kompromiss snarare än merit. Använder FN och WHO våra skattepengar väl?
FN:s organisation för utbildning, vetenskap och kultur, Unesco, har sitt säte i Paris och domineras numerärt som alla FN-församlingar av länder med bristande demokratisk tradition. Sedan sitt grundande har Unesco företrätt en multikulturell relativistisk ideologi, själva motsatsen till en vetenskaplig attityd. Det utmärkande för Unescos många konventioner är att man glatt säger emot sig själv.
Unesco står bakom en utmärkt rekommendation om akademisk frihet från 1997, men alla rekommendationer är inte bra. År 1989 lanserades barnkonventionen, som kräver att unga upp till 18 år ska anses vara barn i lagens mening, även om de begått många och allvarliga brott. Skola, polis och socialtjänst i Sverige har fått ökande svårigheter att hantera unga på glid.
År 1996 antog Unesco Salamancadeklarationen, som kräver ”inkludering” i reguljär undervisning av unga med olika typer av inlärnings- och uppförandesvårigheter. Deklarationen har bidragit till dagens svårigheter att få arbetsro i svenska klassrum.
Den senaste deklarationen 2015 från Incheon i Sydkorea säger att år 2030 ska utbildning vara inkluderande, rättvis, hållbar och återkommande under hela livet. Dokumentet kallas Agenda 2030. Det är ett typiskt Unescodokument, fullt av politiska slagord. Allt ska vara gratis, obligatoriskt och av hög kvalitet. Sverige är ett av många utvecklade länder med erfarenhet av att rättighet för alla till utbildning inte automatiskt producerar goda studieresultat.
I internationell debatt om utbildningspolitik lyser Unesco med sin frånvaro. I stället citeras oupphörligt en annan organisation i Paris, OECD, och deras PISA-studier, som jämför studieresultaten hos 15-åringar. PISA visar att rättigheter inte betyder speciellt mycket, om studiemiljön inte lockar elever att göra sitt bästa. De principer Unesco förespråkar bidrar tvärtom till att tidigare goda utbildningsländer nu har problem. Unesco verkar tro att unga kan ”få” utbildning som en rättighet, medan OECD inser att elever måste anstränga sig.
Om FN och dess organisationer inte använder våra pengar väl bör vi ompröva bidragen. Vi kan börja med Unesco.
Inger Enkvist är professor emerita i spanska vid Lunds universitet.