Muti talade inför en tom salong - ingen fysisk publik fanns på plats i Musikverein. Han vädjade till regeringar och statschefer att betrakta kultur som en av det goda samhällets bärande beståndsdelar.
Två dagar tidigare (30/12-20) publicerade Aftonbladet en text av Karin Pettersson där hon argumenterar för hur pandemin har visat att Sverige präglas av en kall individualism. Det finns saker att kritisera i hennes klassperspektiv, men ett stycke etsar sig fast: ”Kulturen betraktas som ett särintresse bland andra, till och med mindre värd än de flesta andra verksamheter. Den verkar inte bära någon särskild mening. Den finns till för att konsumeras, för att underhålla oss.”
För är det något som varit slående i samband med covid-19, är det ointresset som landets politiker - från vänster till höger - har visat kulturen.
Det går att ha olika åsikter om vilka åtgärder mot pandemin som är, och har varit, befogade. Men många har haft svårt att förstå varför konsertsalar och operahus med över tusen stolar, inte har kunnat spela för en mindre publik som sitter utspritt. Detta samtidigt som människor tillåtits trängas på andra platser.
Vid Kungliga musikaliska akademiens högtidssammankomst talade dess preses Susanne Rydén. Hon berörde skillnaden mellan Sverige och Tyskland. Samtidigt som det i Tyskland lanserades pilotprojekt för att på ett säkert sätt kunna öppna salongerna för en större publik, stängdes det svenska musiklivet ned utan någon plan för fortsättningen. I Tyskland blev signalen att kulturen är viktig, men inte i Sverige.
Även om borgfred länge rådde kring pandemibekämpningen, hade det varit önskvärt att politiker i den borgerliga oppositionen i större utsträckning hade beklagat och problematiserat nedstängningen av kulturlivet. På så sätt hade de framhållit det värde kulturen har för nationen.
När vi så småningom återvänder till en mer normal tillvaro, kommer ett besök på teater eller konsert vara något som många människor längtat efter. Det de vill ha är inte förströelse, utan upplevelser som fördjupar tillvaron.
Svenskt kulturlivet är rikt och mångfacetterat. Det är svårt att tro när man ser det politiska ointresset. Det är som om våra folkvalda levde kvar i ett fattigt bondeland, där mat för dagen är nästan det enda som kan prioriteras. Eller i ett brukssamhälle där allt kretsar kring arbetet vid maskinen. Hur ska man annars tolka deras tystnad?
Jonatan Lönnqvist är musiklärare och sångpedagog.