Få saker har gjort mig lika deprimerad i år som nyheten att superentreprören Elon Musk köper Twitter. Inte för att det skulle utgöra något hot mot yttrandefrihet, teologi eller god smak eller något dylikt nonsens. Det tror jag inte en sekund på. Däremot är jag smått övertygad om att han lurat sig själv kring vad Twitter kan bli och att det kan komma att stå honom dyrt.
Om han misslyckas med Twitter och banken kommer och knackar på dörren är det Tesla som ryker. I praktiken är det nämligen Tesla som står för Musks välstånd och förmögenhet. Det är ingen liten gärning. Han lyckades närmast på egen hand förvandla elbilen från något töntigt för miljörörelsen till något häftigt och åtråvärt. En måste ha-grej. Det är en bedrift som på allvar kan ha förändrat världen.
Det är också en bedrift som har möjliggjort Musks insatser för rymdkoloniseringen. Spacex är världsledande inom modern raketteknik och sannolikt avgörande för om mänskligheten inom en snar framtid ska kunna ta klivet från denna vår hemplanet ut i det stora okända. Att vår kolonisering av Mars kan gå om intet för att Musk fick för sig att han också kan rädda Twitter är en skrämmande tanke.
Ett av problemen är att Musk verkligen är ett geni. På en nivå som man sällan ser. Det gör också att det är väldigt svårt för omvärlden att begränsa honom när så behövs. Detta har vi sett inte minst i form av Musks rent idiotiska idéer angående Ukraina och Taiwan. Men också hans vision för Twitter.
Musk tror att han kan göra Twitter till en plattform för allsidig debatt och diskussion. En plats där människor möts och utbyter idéer, skämtar med varandra och förstås också jäklas en del. Och att alla ska behandlas lika och för den delen också förstå varandra. Det är sinnebilden för det så kallade stadstorget, eller the town square som anglosaxarna kallar det.
Problemet är bara att det är en metafor utan verklighetsanknytning. Det finns inget sådant torg och kommer heller aldrig att finnas. Om det ens går att skapa är det något ingen vill ha. Däremot finns det på otaliga håll så kallade speakers corners där vem som helst kan ta till orda. Ofta är det tomt där. Skulle det mot förmodan stå någon där och hålla låda fattar 99 procent eller mer beslutet att ignorera detta och fortsätta sin dag som om där inte stod någon. Fullständigt rationellt. Tanken bakom speakers corners är väldigt fin, men i den utsträckning de alls används är det främst av dårfinkar och dönickar. Vilket osökt för tankarna tillbaka till Twitter.
Det går att få ut mycket positivt från att vara på Twitter. Men det kräver att man vadar genom en hel del träck. Varje korn av intelligens omgärdas snabbt av gapig dynga, lika orubbligt som elektroner kring en atomkärna. Personangrepp, halmgubbar, whataboutism och allt man kan tänka sig graviterar kvickt till varje yttring. Måste in och kriga, måste göra ned motståndaren.
Retweeta någon med tillägget att vederbörande är en idiot och förrädare – fungerar utmärkt för alla sidor av den politiska ekvationen – och få beröm för din kvickhet och klarsynthet. Du blir snabbt en värdefull del av ekosystemet som håller Twitter igång.
Och till Twitters försvar ska ändå sägas att det inte riktigt kan sluta på något annat sätt. Vi vill sällan veta vad alla andra tycker, det är en försvårande omständighet i de eviga försöken att respektera och uppskatta sin omgivning. Och ska vi ändå utbyta synpunkter med varandra är digitala medier vansinnigt underlägsna om målet är att skapa en positiv miljö för detta. Det går nämligen att slå någon på käften på internet.
Hotet om att utsättas för fysiskt våld om man är för otrevlig har i alla tider verkat återhållande på människor i sociala sammanhang. Går man fram till någon på torget och kallar vederbörande för en lång rad invektiv och skriker till alla att den här snubben är en idiot och förrädare, ja då är risken överhängande att man åker på en propp. Och på goda grunder.
Och hur intelligent Elon Musk än är så kan han inte lösa detta grundläggande faktum: det går inte att ge någon på nöten på Twitter. Lägg därtill att varje öppet forum tenderar att brukas mest av människor med uppfattningar utanför vad vi kan kalla den breda intellektuella mitten.
Kanske kan Musk ändå göra Twitter till ett lönsamt socialt medium, för framtidens skull får man väl hoppas det. Men det kommer aldrig att bli vad han tror att han ska göra det till. Avsaknaden av naturliga återhållande mekanismer låter sig inte lätt överkommas.