Det verkar finnas tre sätt att reagera på att åka fast för att ha gjort något brottsligt. Det första är att erkänna rakt av, något som huvudsakligen verkar höra amatörerna till. De där som egentligen inte är brottsliga utan kanske mest har gjort något dumt och oöverlagt. De erkänner utan omsvep: Jupp, det där var ju dumt och jag ångrar mig.
Det andra sättet är de härdade kriminellas favorit: man säger inte ett smack. 300 timmar intensiva förhör men det går inte ens att få fanskapet att säga sitt namn.
Sedan har vi det tredje och mest fascinerande sättet: att ljuga så hårt att öronen på den som frågade håller på att trilla av. Detta verkar vara oerhört vanligt i vad vi kan kalla det kriminella mittensegmentet.
Uppenbarligen verkar många ha fått för sig att om man bara drar en riktigt fet rövare så kan man komma undan med lite vad som helst. Till deras försvar ska möjligen sägas att svenska domstolar genom åren har gjort sitt för att bidra till den här föreställningen. Men det ursäktar ändå inte vad som helst.
Ibland är det bara sorgligt som när mannen som står åtalad för att ha rånat et gatukök i Jokkmokk två gånger med hammare och kniv och till och med ska ha slagit innehavaren med hammaren vid det ena tillfället förklarar situationen med att det var tvärtom – innehavaren har gett sig på honom. Snälla rara, det är sånt här som får en att uppskatta misstänkta som uppvisar lite påhittighet.
Ett sådant exempel är mannen som nu åtalas för sexköp i Luleå tidigare i år. Polisen följde efter honom efter att en känd prostituerad kvinna hoppat in i hans bil. I hans mobil finns konversationer om hur mycket olika upplägg kommer att kosta. Men han hävdar likafullt att han bara ville visa henne stan eftersom han hade köpt en ny bil. Och som alla vet är ju det första man gör då att ta in en prostituerad i den och bara köra runt lite.
Ett annat exempel är när tre unga män från Luleå åkte till Umeå för att tvinga en man att ta bort filmer och bilder på dennes exflickvän som numera kilade så stadigt det nu var möjligt med ett av våra tre ljushuvuden. De hade med sig en hammare till Umeå, men den vad absolut inte till för att hota eller skada mannen. Nej, den var med utifall att de skulle behöva ta loss en hårddisk och de hittade ingen skruvmejsel.
Men skulle man sätta dem på en kurs i kreativt skrivande skulle de låtsas att de inte kan komma på någonting.