Nyligen ledde Facebooks algoritmer till att jag fick upp en bild i mitt flöde från ett barnbibliotek någonstans i Amerikas förenta stater. Bilden föreställde en ung pojke som mäkta stolt höll upp en lapp som visade att han hade läst 800 böcker.
Det visar sig att det på den andra sidan av den stora pölen finns en stiftelse med namnet The 1 000 books foundation. Deras mål är att så många barn som möjligt ska ha läst tusen böcker när de börjar på kindergarten, vilket oftast sker vid fem års ålder. Man får läsa samma böcker flera gånger och över lag verkar det inte så kinkigt. Bara man läser för sina barn.
Min första känsla var att ribban var satt lite väl högt. Men så fort man börjar räkna lite lätt på det inser man snabbt att det är klart uppnåeligt. Läser man en bok per dag har man klarat av 365 böcker på ett år, 730 på två år och när ungen fyller tre är man redan förbi tusenstrecket.
Under de tidiga åren läser man också gärna ett antal böcker per dag eftersom de kräver en särskilt betungande insats av en. De tar ofta slut innan man ens har kommit igång riktigt. Tar man för vana att exempelvis alltid läsa godnattsagor för sina barn är detta nästan en barnlek.
Läsning är förstås inget som förtjänar att förpassas enbart till ett nattningsverktyg. Alla delar av dagen lämpar sig för läsning. Och alla barn är värda att läsas för. Det ger dem en markant tjuvstart i livet. Ordförrådet utökas. Känslan för grammatik likaså. Föreställningsförmågan växer enormt vilket leder till såväl stärkt fantasi som ökad empati. Förmågan till abstrakt tänkande förstärks. Och som grädde på det redan delikata moset bygger man en starkare relation mellan förälder och barn.
Jag älskar verkligen att läsa för min dotter. Jag tycker om att göra en liten teater av det med olika röster och inlevelse och hej faderullan. Men med det sagt, ibland är det en ren plåga.
Alla som främst läser högt som godnattsagor lär ha upplevt att behöva läsa i ett läge där man är så trött att det mer handlar om att natta en själv. Någon kväll under sommaren fick dottern väcka mig fem gånger innan jag lade ner Musse och Heliums senaste äventyr, gick och baddade ansiktet med kallt vatten och sedan läste Sven Dufva för henne så att hon somnade. Runeberg är för övrigt en underskattad back up-plan. Rytmisk och med ett utsökt språk som till stor del går rakt över huvudet på mindre barn vaggas de obönhörligt in i sömnens rike.
Ett annat bekymmer är förstås att man tvingas läsa många böcker som inte är särskilt bra. Till exempel är just den senaste boken om de kungliga mussyskonen Musse och Helium en direkt plåga som påminner om hur svårt det faktiskt kan vara att skriva en bra berättelse. 200 sidor och det händer banne mig ingenting. 100 exposition. De träffar en person och har ett boklångt möte med henne där hon förklarar vilken galaktisk fara som lurar. Ibland flyttar de mötet utomhus ett litet tag. Det är hela boken.
Jag grämer mig redan för när nästa bok ska komma ut, antagligen nästa år, och vi kommer att behöva läsa om de tre tidigare böckerna i serien. Ack grymma värld!
Men även när böcker är mer välskrivna erbjuder högläsning vissa utmaningar. Givet hur mycket tid som läggs på att berätta om hur viktigt det är med högläsning är det märkligt att inte ens böcker som är avsedda att läsas högt har skrivits för detta ändamål. När man läser högt är information om vem som säger något och hur den gör det information som är bra att ha innan själva repliken ska levereras. Ändå ges detta en alltid efteråt.
Antingen får man gissa och ibland således ha fel eller försöka skanna av texten efter informationen ifråga med onödiga, extra avbrott i läsningen som följd. Detta synes mig vara en högst användarfientlig konstruktion som borde vara rätt enkelt att åtgärda. Men det lär ju aldrig hända.
Och det är förstås inte hela världen. Det är värt dessa små umbäranden för att få de här stunderna tillsammans. Magiska världar, vardagliga världar. Enhörningar och igelkottar. Prinsessor och unga privatdetektiver. Det finns så mycket att välja mellan och upptäcka gemensamt. Glädjen i att hitta nya böcker att läsa. Magin i bokhandlar och bibliotek.
Det finns knappt en vackrare fråga att få från sitt barn än "Kan du läsa för mig?". Och annat än i enstaka undantagsfall bör frågan besvaras entusiastiskt och jakande. För bådas skull. Och nog skulle Sverige klara av en kampanj för att barn ska ha läst 1 000 böcker före förskoleklass åtminstone.