Det känns nästan som en skräckfylld fantasi. Pandemin 2020 då Sverige stod stilla. Själv minns jag en promenad i Gamla stan i Stockholm då jag var helt ensam på Stortorget. Samtidigt läste jag Nobelpristagaren Albert Camus roman Pesten från 1947 och likheterna var slående. Alla befann sig som i ett vakuum och att stå där själv på vad som är ett av Sveriges mest trafikerade turiststråk kändes, milt uttryckt, surrealistiskt. Slutligen började jag ta bilder på ett folktomt Gamla stan, inte minst, för att senare i livet kunna visa yngre släktingar hur det faktiskt var. En historikers främsta roll är att dokumentera och, kanske, kommer även mina bilder att kunna ingå i dokumentationen av pandemin och vad coronaviruset gjorde med Sverige.
En släkting som är läkare med fokus på infektioner kunde berätta hårresande historier från ett sjukhus. Man hade inte tillräckligt med vårdplatser och personer som under natten fått syrgas var döda på morgonen. Om de tagit av sig syrgasmasken i sömnen eller gjort det av egen fri vilja må vara osagt. Vissa led troligtvis så pass mycket att de själva valde att avsluta sina liv. Vid ett tillfälle hade de inte tillräckligt med vårdplatser utan var tvungna att skicka coronapatienter till ett annat sjukhus. Ett beslut som måste varit hjärtskärande att ta för en läkare, då man visste att de som skickades absolut inte var i skick att transporteras och att runt 20 procent skulle dö på grund av färden. Men fokuset var på att rädda de som hade en chans att överleva.
Gjorde Sverige allt rätt under pandemin? Självklart inte. Med eftertankens kranka blekhet skulle vi exempelvis kanske stängt ned tidigare och definitivt haft större restriktioner. Men gjorde vi allting fel? Absolut inte. Om man betänker länder som Spanien, Tyskland och Storbritannien som stängde ned helt och hållet. Självmorden ökade, psykisk ohälsa ökade och barn som var tvungna att stanna hemma från skolan stannade upp i inlärningskurvan. Goda vänner som bor i Belgien har exempelvis vittnat om att deras barn blev betydligt blygare, då de inte fick träffa andra människor än mamma och pappa.
Vi hade också exempel på hur vissa av våra politiker inte levde som de lärde. Men dåvarande statsminister Stefan Löfvens rakapparatinhandling och Magdalena Anderssons skidresa går inte att jämföra med brittiske premiärministern Boris Johnsons spritfester på Downing Street eller att en ungersk EU-parlamentsledamot greps under en orgie i Bryssel. Löfvens och Anderssons misstag var ganska beskedliga, eller klassiskt svenska skandaler.
Den som har haft corona vet att det inte är kul även om man är ung och frisk. Men viruset är här för att stanna och har börjat mutera till den grad att det nu är som en svår influensa eller förkylning för de flesta. Det betyder dock inte att det ska förringas. Nu ökar fallen i Luleå och det är oroväckande. Risken är betydlig när det utbryter på ett äldreboende som på Storstigen i Luleå. Priset de boende får betala kan på det sättet bli enormt. När de gamla dör och anhöriga inte skulle få besöka dem ger det ett eko från det förflutna. Det är därför ledningen har gjort helt rätt att man erbjuder munskydd och handsprit och inte helt och hållet stänger ned. När pandemins historia skrivs kommer det säkert vara ett stort antal människor som vittnar om smärtan att inte få besöka mamma och pappa eller farfar och farmor på deras yttersta. Detta skapar psykologiska ärr för livet och en aversion mot samhället som göder konspirationsteorier. Men det är så att säga historia och historien går inte att ändra på. Det vi kan göra är att lära oss av den.
Vad kan vi lite yngre göra för att skydda oss själva och våra gamla mot corona? Svaret är så pass enkelt som att gå tillbaka till dagisåldern. Men inte mentalt men vanemässigt. Låt mig därför avsluta med en visa jag lärde mig som barn och som fortfarande sitter i huvudet:
”Tvätta händerna så mår du riktigt bra:// För då slipper du få snuva, Hellre då med lego skruva. Tvätta händerna så mår du riktigt bra.”
Låt oss tvätta händerna och på detta sätt bekämpa ett virus som vi alla kommer att få leva med inom en överskådlig tid. Annars riskerar vi att äventyra våra nära och kära och det vill ingen person göra.