En motion om att inleda en sådan process antogs med enkel majoritet i parlamentet. För att en riksrättsprocess skall påbörjas krävs emellertid att minst två tredjedelar av de folkvalda kräver det. När det regerande partiets ledamöter valde att lämna plenisalen inför denna omröstning fattades det åtta röster och presidenten kunde därmed i princip sitta kvar.
Att han ändå kommer att tvingas bort från sin post är dock både oppositionen och det regerande partiet, Folkets makt, överens om. Till att börja med har det visat sig att presidenten ville att alla partiledarna, inklusive ledaren för regeringspartiet, skulle arresteras i samband med införandet av undantagslagarna.
Nu har han förklarat att han för tillfället lämnar över den exekutiva makten till premiärministern och ledaren för Folkets makt. Genom att ställa sig vid sidan av regeringsmakten skulle han teoretiskt sett kunna undvika både riksrätt och kraven på att avgå under den resterande mandatperioden, drygt två år, men om detta är i enlighet med konstitutionen är en fråga som ännu inte har prövats. Det är framför allt inte något som kommer att tillfredsställa oppositionen och så länge han sitter kvar kommer demonstrationerna att öka i antal och intensitet.
Missnöjet växer även inom det egna partiet och det är bara en tidsfråga innan han kommer att tvingas att avgå. När så väl har skett riskerar han att ställas inför rätta, vilket han förstås vill undvika. En sydkoreansk president har immunitet så länge det inte rör sig om uppror eller högförräderi, men för att konstatera detta krävs riksrätt.
Det sydkoreanska samhället är extremt polariserat och sedan 1987, då en demokratiseringsprocess inleddes på allvar, har de två blocken, ett konservativt och ett vänsterliberalt, växlat vid makten. Samtidigt har två presidenter, en liberal och en konservativ, ställts inför riksrätt under denna relativt korta tid. Den ena, liberalen Roh Moo-hyun, frikändes, medan den andra, den första kvinnliga presidenten Park Geun-hye, fälldes och hamnade i fängelse. Båda stod anklagade för korruption och maktmissbruk.
Polariseringen beror kanske i första hand på Koreakriget. I juni1950 invaderade Nordkorea Sydkorea i ett försök att etablera en kommunistisk diktatur över hela halvön. Det misslyckades tack vare ingripande av FN:s säkerhetsråd och en militärallians bestående av stridande trupp från 16 stater under USA:s ledning, som slog tillbaka anfallet. Sedan juli 1953 råder ett stilleståndsavtal.
Kriget ledde emellertid till miljontals döda och den bitterhet som detta skapade i Sydkorea var och är stor. Alla försök till dialog med Nordkorea fördöms av många sydkoreaner som meningslösa och ett slöseri med tiden. Men en stor del av befolkningen menar samtidigt att fortsatt konfrontation är lika meningslöst. Oavsett hur man ställer sig till den aggressiva grannen i norr har minnet av den militärdiktatur som rådde mellan 1961 och 1987 skapat en genuin och utbredd vilja av att upprätthålla en stabil demokrati.
När presidenten skyllde på kommunistisk infiltration och försökte genomföra en åtgärd som luktade militärdiktatur var reaktionen därför mycket stark, oavsett partipolitisk färg. Presidentens image som ett spöke från en svunnen tid stärktes och få tvivlar nu på att detta spöke kommer att avlägsnas – med demokratiska metoder.
Lars Vargö är japanolog och tidigare ambassadör i Tokyo.