Att det finns en debatt kring public service-bolagen är inte mycket till nyhet. Men sällan har kritiken varit så kompakt som efter att SVT släppte dokumentären Persona non grata – Soran Ismail i början av april. Public service-jätten har anklagats för att svika våldtäktsoffren, ta parti för förövarna och i största allmänhet bidra till en Metoo-backlash.
Kritiken är på inget sätt substans – även om just påståendet att SVT skulle ha något slags ansvar för Metoo-rörelsen är rätt svårfattligt. Kvinnorna som anklagade Ismail för bland annat våldtäkt har inte kommit till tals i dokumentären. Det är ovedersägligt. Alla tre tillfrågades dock enligt producenterna via kvinnornas ombud. Två återkom aldrig och en avböjde att medverka. Hon förklarar för Veckorevyn att hon var orolig för hur hennes ord skulle användas för att främja Ismails agenda.
Det är svårt att recensera någons rädsla, dessa får man helt enkelt acceptera som faktum. Men det förefaller, så här med facit i handen, osannolikt att hennes ord skulle ha vrängts i någon särskild riktning. Ett påtagligt inslag i den tvådelade dokumentären är Kajsa Ekis Ekman, ledarskribent på vänstertidningen ETC. Hon fungerar i någon mening som seriens samvete, en ilsken Benjamin Syrsa som sitter på axeln och ser till att tittaren inte glömmer vad det handlar om. Och ingen kan anklaga Ekis Ekman för bristande tydlighet, hon är förbannad för att Ismail inte har fått sitt, i hennes tycke, rättmätiga straff.
Ekis Ekman skulle tveklöst ha föredragit att Persona non grata inte gjorts alls. Jag har själv gillat en stor mängd inlägg på sociala medier som har varit väldigt kritiska till att SVT publicerar den här dokumentären. Att det skedde så tätt inpå det fullständiga haveri som var SVT:s direktsändning ifrån Göran Lambertz egenkomponerade pressträff från sin trädgård där han gick hårt åt kvinnan som anklagat honom har ofrånkomligen påverkat hur den nu aktuella dokumentären tagits emot. Det blev en serie indicier som alla kunde uppfattas peka i samma riktning. SVT hade valt förövarnas sida igen.
Men jag är inte längre lika säker. Efter att ha sett den tror jag ändå att den har något viktigt att tillföra. Dokumentären är inte ett idolporträtt av en framgångsrik kille som inte har gjort något fel och som nu reser sig ur askan likt Fågel Fenix. Däremot visar den hur det kan se ut när ett liv slås i spillror och det vrak som blir kvar efteråt.
Det förtjänar att påpekas att Soran Ismail inte är dömd för någonting. Inte heller är han friad från några anklagelser. Inget av fallen har gått till rättegång. Allt som finns att gå på är, som så ofta i sådana här fall, ord som står mot ord. Mycket av kritiken mot programmet bygger på föreställningen att vi måste betrakta anklagade som skyldiga tills motsatsen har bevisats. Att varje anklagelse är sann i varje tum. Så är det naturligtvis inte.
Vi vet att anklagelser om sexbrott har en särskild resistens. Åtal kan läggas ned, människor kan frias från alla formella misstankar – men inte från de andra. Det är nästan omöjligt. Den som blir anklagad kan, oberoende av sanningshalten i anklagelserna, få tillvaron raserad och tvingas leva resten av sitt liv med att omvärlden betraktar en som en sexbrottsling. Är det viktigare än debatten om våldtäkter? Nej. Men det är viktigt. Och vi måste klara av att hålla två tankar i huvudet även när det gäller stora och allvarliga frågor.
Metoohösten 2017 hade flera positiva sidor. Det är viktigt att hela kulturen kring det fysiska samspelet mellan män och kvinnor lyfts upp, diskuteras och att felaktigheter rättas till. Det är direkt nödvändigt.
Dokumentären tvingar dock inte tittaren att sympatisera med sitt studieobjekt. Det var ärligt talat rätt lätt att låta bli. Däremot vill den visa hur Ismails liv har sett ut de senaste 3,5 åren. För oss utomstående är det omöjligt att avgöra vad som har hänt och om han är skyldig till något. Det bör vi också avstå från. Dokumentären utesluter inte hans skuld, men visar hur svårt Ismail har att förlika sig med att hans beteende, han beskriver det själv som att han har ett stort sexuellt bekräftelsebehov, skulle kunna ha skadat andra. Att påstå att dokumentären skulle vara helt och hållet insmickrande är helt enkelt inte sant.
Sammantaget är Persona non grata ett intressant porträtt, inte av en person men av en situation. Därtill en situation som de flesta aldrig kommer att uppleva och som är svår att förstå utifrån hur den upplevs. Det gör dock serien tämligen bra. Det är ett tätt nät av alltifrån skuld till skam som man nystar i. Det kanske inte är perfekt, men det är i vart fall intressant. Därmed har jag också fått svårt att tro att det skulle vara alldeles glasklart att programmet inte borde ha gjorts.