Expressens kulturchef Victor Malm föreslog nyligen ett återupplivande av kanondebatten. Den bröt senaste ut 2006 sedan den dåvarande folkpartistiska riksdagsledamoten Cecilia Wikström föreslagit en svensk kulturkanon, inspirerad av det danska exemplet från föregående år. Med kanon avsågs i sammanhanget en av experter sammansatt statlig lista över särskilt viktiga kulturella verk att lära ut i skolorna.
Motståndet mot förslaget, i såväl Sverige som Danmark, formerade sig i huvudsak längs två linjer. Den ena motsatte sig idén att staten skulle slå fast vilka kulturyttringar som skulle anses särskilt betydelsefulla. Det låg, menade denna linjes företrädare, farligt nära att staten skulle diktera vad som är god smak och vilken typ av kultur medborgarna ska konsumera.
Den andra linjen motsatte sig föreställningen om att det finns bättre och sämre kultur överhuvudtaget. Företrädarna för denna linje brukar inte ha något problem med att staten styr och ställer, även i kulturlivet, men motsätter sig att någon kulturyttring kan vara mer högstående än en annan.
En kulturell kanon är nämligen någonting annat och större än en av kulturbyråkrater framtagen lista över konstnärliga verk som alla skolelever ska ta del av. Den kulturella kanon existerar utanför och oberoende av tillfälliga politiska beslut. Den utgörs av verk som i kraft av sin storhet, tidlöshet eller relevans levt vidare och blivit en del av vårt kulturella medvetande genom att ständigt refereras, kommenteras, kritiseras och återupptäcktes av nya generationer.
Denna kanon finns där, oavsett statliga litteraturlistor för skolan, och kommer att utöva lockelse på de som vill bilda sig för att kunna orientera sig i såväl samtiden som historien. De som kommer från bildade hem får ofta en naturlig ingång till denna skatt av verk som vaskats fram genom kulturhistorien, medan övriga får hoppas på att träffa lärare som vill och kan öppna dessa dörrar.
En statlig kulturkanon i form av en lista över centrala verk kan omöjligen rymma alla verk som ingår i den verkliga, organiskt framvuxna kanon. Men kanske rymmer den tillräckligt många för att sätta de unga läsarna på spåret, för att själva kunna leta sig vidare. En lista över centrala verk ur kulturhistorien är inte mer förtryckande än läroplanen i stort. Däremot kan den bidra till att minska glappet i kulturella referensramar, och öppna kulturhistorien för fler.
Lars Anders Johansson är poet, musiker och journalist.