På något vis har det så kallade avslöjandetn från TV4:s Kalla fakta att SD håller sig med en trollfabrik lyckats bli veckans snackis. Det har varit ett himla surrande om det och många ögonbryn har höjts synnerligen indignerat. Frågan är bara varför.
Det bör inte komma som någon enorm chock att Sverigedemokraterna har betalat människor för att sprida partiets politik och agera nätkrigare för dem. Sanningen är förmodligen att alla riksdagspartier gör det i någon form och utsträckning. Det har helt enkelt blivit en del av svensk politik. En sorglig sådan, för all del.
Det är knappast ett idealläge när politiska partier använder sig av externa avsändare för att föra fram sin politik och gå i så hård klinch som möjligt med meningsmotståndare. Men så är det och det gäller garanterat inte bara för Sverigedemokraterna.
Att rapporteringen har haft svårt att nåla fast användningen av begreppet trollfabrik är också symtomatiskt för svensk politik. Det är svårt att se att någon som har valt att lägga sin röst på SD skulle ändra sig på grund av vad Kalla fakta har lyckats visa. Inte minst för att programmet i sin retorik överdriver vad man har lyckats komma fram till, men också för att väldigt många vet att detta är något som betydligt fler ägnar sig åt.
Möjligen kan programmet till och bidra till känslan att SD är särskilt utsatt. Varför har TV4 annars nöjt sig med SD och inte nystat vidare? En variant är att det är för mycket jobb, en annan möjlighet är att man på grund av snävt sikte faktiskt inte inser att det finns ett större garnnystan i änden av tråden man ändå har hittat.
För det är också värt att påminna sig om. Detta säger ingenting positivt om SD. Det må vara ensidigt och överdrivet, men det som finns där är ändå inget att vara stolt över. Sverigedemokraterna skulle må bra av att ta sig en rejäl, genomskådande titt i spegeln och fundera över vilket slags parti och rörelse man vill vara.
SD vill trots allt bli taget på allvar, och förtjänar det också. Partiet har gått från en spoling med potential till att bli en storstjärna. Sverige har numera tre stora partier, inte två. Och den dagen kan mycket väl komma då Sverigedemokraterna plötsligt är landets största parti. Eftersom utvecklingen har gått väldigt snabbt är det kanske inte att undra på att underdog-mentaliteten lever kvar i organisationen. Det tar tid att anpassa sig till en ny verklighet, men man har gjort det på många andra sätt. Inte minst den nolltolerans mot rasism som partiet har tagit fram och förvånansvärt ofta tillämpar är ett tecken på detta.
Ett annat exempel hittar man i Europaparlamentet. SD tillhör inte nationalisternas partigrupp utan ECR-gruppen, European Conservatives and Reformists, som samlar huvudsakligen konservativa, euroskeptiska federalister och som skapades av brittiska högerpartiet Tories. SD förefaller frekvent vilja uppfattas som konservativt snarare än just nationalistiskt. Som kulturbärare snarare än revolutionärer. Men den gängse attityden i partiet som kommer till uttryck när man bedriver politik inte minst i sociala medier går stick i stäv med detta.
Det är inte särskilt konservativt att bröla och gapa och ösa ur sig invektiv och okvädningsord. Det är en destruktiv vana som ligger en bra bit utanför värdighetens och den civilisationsbärande gemenskapens cirklar. Och detta manér är förmodligen en större hämsko för Sverigedemokraternas opinionsmässiga och politiska utveckling än vad någonsin Kalla fakta och liknande mediainslag någonsin kan hoppas på att innebära.
Sverigedemokraterna behöver helt enkelt bli mer kulturellt konservativa. Politiken må vara vad den är, men för ett parti som har de anspråk SD har är det nödvändigt att inse att man har blivit vuxen, klippa sig och skaffa ett jobb. Växa upp helt enkelt. SD är inte längre en trulig tonåring utan en fullvuxen maktfaktor.
Om man inte ändrar sin framtoning och släpper nätkrigaridealet och en ton som följer med det kommer det förr eller senare att gå utför för partiet. Man behöver det ju inte längre. Partiet är ingen underdog. Lustigt nog speglar partiets utveckling delvis Socialdemokraternas som under lång tid hade svårt att acceptera att man förändrat Sverige i grunden och inte klarade av att anpassa sin politik utifrån detta. Även SD riskerar att bli offer för sina egna framgångar.
Visst kan man gömma sig bakom en bunkermentalitet, köra ned huvudet i sanden och ignorera behovet av förändring. Men det är främst partiet självt som kommer att lida av det.