Det finns ingen fråga som är för liten för att inte ge upphov till en existentiell debatt i Sverige. Samtidigt som stora frågor enkelt avfärdas eftersom de är jobbiga att hantera.
Således blev vantolkningar av författaren Lena Anderssons krönika i Svenska Dagbladet om huruvida det finns hungersnöd i Sverige eller inte ett gigantiskt samtalsämne som upptog stora delar av landets påstådda intelligentia i en veckas tid. Några inlägg har förstås varit intressanta, det finns ännu tänkande människor på båda sidor av mittfåran. Men det mesta som har producerats har kännetecknats av upprördhet – påfallande ofta raseri – känslouttryck eller helt enkelt bara varit oerhört förutsebart och tråkigt.
Det är nästan en naturlag numera att någon skulle överreagera och göra bort sig. Och Högsbo bibliotek i Göteborg spelade den rollen med den äran när biblioteket gick ut på Instagram och meddelade att man gallrade ut Lena Anderssons böcker som nu fanns att ta gratis för den som ville ha dem. Ackompanjerat av tre emojis: en sol, en grötskål och en bok.
I en intervju med Göteborgs-Posten menade chefen att det var en skämtsam blinkning och att man gärna är en del av debatten. Hur det nu både kan vara ett opolitiskt skämt och en del av den politiska debatten. Men det spelar kanske mindre roll. Förklaringen att det skulle vara ett skämt håller inte. Den faktiska symboliken kan dock inte missuppfattas: författare som ger uttryck för åsikter som inte uppskattas åker ut från biblioteket.
Det är en sorts skattefinansierad åsiktsmobbning. En ideologiskt dikterad konformitetsaktion. Något som inte hör hemma i en modern demokrati och det är en skam för Sverige att inte fler har reagerat mot detta. Alla borde kunna sluta upp bakom detta, oavsett ideologisk hemvist. Så har naturligtvis inte skett. I stället har Högsbo biblioteks bristande kärlek till demokratiska grundsatser primärt kritiserats från borgerligt håll. För så är det i kulturkrigets och identitetspolitikens tidevarv.
I en krönika i Expressen skriver debattören Susanna Birgersson om en av fördelarna med Danmark: där är kulturkriget redan över. När en debattglad politiker där kritiserar en drag-show för barn på ett bibliotek får han svar att han är dum och inte förstår armlängds avstånd och så är det över. Det vill säga ungefär som här i sak, men på en rimligare skala och utan denna ständiga domedagspredikan om att samhället håller på att gå under varje gång någon öppnar munnen.
Problemet med kulturkrig och identitetspolitik är att de förvandlar politik till något annat. Att vara politiskt intresserad är inte längre särskilt väsenskilt från att heja på ett lag i hockey eller fotboll. I stället för att ta del av och ibland kanske till och med i en samhällsdebatt med förhoppningen om att bilda oss bättre uppfattningar av både sakförhållanden och ideologiska utfall blir varje debatt som en match där man håller på det ena laget.
När ett ämne diskuteras gäller det att snabbt som attan lista ut vilken sida som är den egna och sedan stöttar man den. Det viktiga är att markera sin tillhörighet och lojalitet. Ungefär som att man inte släpps in hos klacken utan halsduk. När politik förvandlas till supporterkultur och varje fråga är existentialistisk finns inget utrymme för påhejare på sittplatser. Det finns naturligtvis personer som inte beter sig så här, men det är en krympande skara.
Ett exempel på allt detta är historien om Gröna Lund. En familjefar skrev en tråd på Twitter om sitt senaste Gröna Lunds-besök med barnen som stördes av ungdomsgäng som trakasserade flickor och trängde sig före i köer. Till saken hörde även hur personalen valde att inte ingripa mot gänget.
I stället för att se ett mer genomgående samhällsproblem och sedan debattera utifrån vad man anser ska göras delas publiken snabbt upp i för eller emot själva händelsen och personen som upplevt det. "Vad röstar han på egentligen?" "INVANDRING!" Det vore groteskt att kalla detta ett meningsutbyte, men olika tillmälen har åtminstone haglat fram och tillbaka. Och till vilken nytta?
Birgersson har onekligen rätt när hon skriver att minsta lilla kulturkrigsfråga kan starta en brand. Men kan vi få det som i Danmark? Förhoppningsvis. En förutsättning för detta är att de politiska partiernas hårda polarisering upphör. Den lever i dag främst kvar på vänsterkanten och givet partiets storlek är det hos S den är det största problemet.
Det finns trots allt visst hopp om att många av de ännu mest kontroversiella politiska frågorna kommer att harmoniseras något i framtiden. Det har redan skett en viss tillnyktring i migrationspolitiken även om tonläget inte har följt efter.
Kanske är det som plågar svensk politik hårdast att Socialdemokraterna känner sin speciella position i svensk politik försvinna? Och att partiet därför inte skyr några medel, någon retorik för att skjuta upp detta. Det är ingen slump att man målar ut ett eventuellt förbud mot politiska lotterier som om demokratin monterades ned.
Birgersson påpekar i sin krönika att S visserligen fortfarande är störst i Danmark, men att sedan LO lämnade partipolitiken blev S ett parti som alla andra. Det skulle kunna vara det som är nyckeln till politisk frid i Sverige. Att S till slut blir ett parti i mängden. Precis som i Danmark betyder det inte att partiet blir mindre, bara att det ändrar sin karaktär och inställning något. Blir lite mer ödmjukt. Då skulle inte varje fråga behöva bli existentiell längre.
Men vägen dit lär å andra sidan bli både lång och obekväm.