För detta behöver den inte bara ha en stor befolkning, stark ekonomi och enorma militära resurser, den bör också ha ambitionen att vilja dominera och använda sina muskler. Under kalla kriget kunde Sovjetunionen onekligen kallas en supermakt, även om den ekonomiska styrkan inte alltid var imponerande. I dag har efterträdarstaten Ryssland förlorat mycket av Sovjetunionens möjligheter att påverka. Ambitionen finns där, men musklerna har förtvinat och vad som återstår av verkligt globalt inflytande är egentligen bara möjligheten att hota med massförstörelsevapen. Vilket naturligtvis är illa nog.
I stället har Kina trätt fram som USA:s verkliga rival. Kina har gått igenom en helt annan ekonomisk utveckling än vad Sovjetunionen gjorde, har en jättelik befolkning, ett internationellt handelsutbyte av stora mått och en marknad som lockar utländska investerare. Kina gör också vad det kan för att via investeringar i andra länder öka sitt inflytande. Samtidigt är det en kommunistisk diktatur, som använder artificiell intelligens för att kontrollera sin befolkning på sätt som knappast ens George Orwell kunde fantisera om när han skrev sin berömda dystopiska roman ”1984”. Egentligen är Kina farligare än vad Sovjetunionen någonsin var, eftersom det har mer att locka med. Det fungerar dessutom bättre, mat finns på de flesta kinesiska bord, och invånarna behöver inte sukta efter utländska konsumtionsvaror som sovjetmedborgarna gjorde. De finns att köpa där de bor. Landets invånare är därtill friare att resa runt i världen.
Det kan därför vara lätt att glömma vad det kinesiska kommunistpartiet står för: strävan efter global dominans, samhällets likriktning, en förfalskning av historien, det fria ordets kväsande, förtryck av oliktänkande och en aggressiv militär expansion i den östasiatiska regionen, inklusive planer på en invasion av det demokratiska Taiwan. Kinas president Xi Jinping har också visat att han har en enastående tunghäfta när det gäller att ta avstånd från Rysslands illegala invasion av Ukraina.
För några dagar sedan reste Frankrikes president Emmanuel Macron och den europeiska kommissionens president Ursula von der Leyen på ett officiellt besök till Kina. Macron tog med sig en stor delegation bestående av ett sextiotal ledande franska affärsmän, bland annat representanter för Airbus, EDF (Électricité de France) och L’Oreal. Airbus undertecknade ett avtal om att öppna en ny fabrik i Kina och EDF ingick en överenskommelse med sin kinesiska motsvarighet CGN. Macron lär också ha framfört att han litade på att Xi skulle kunna förmå Putin att ta sig till förhandlingsbordet. Han var inte heller särskilt tydlig när det gällde Taiwan. Det låter som ett mycket undfallande förhållningssätt.
Till skillnad mot Macrons försök att ställa in sig hos Xi gjorde Ursula von der Leyen inte avkall på sin kritiska hållning till Kina och framförde bland annat att Kinas förhållande till Rysslands invasion av Ukraina är en avgörande faktor för de framtida relationerna mellan EU och Kina. Kina gör naturligtvis vad det kan för att avståndet mellan Europa och USA skall öka och lockar bland annat med tillgången till sin marknad. Man måste dock komma ihåg att EU inte är tandlöst, utan är en allt viktigare global aktör och har dessutom en marknad som Kina vill åt. EU och övriga länder i Väst kan naturligtvis inte ignorera Kina, utan måste sträva efter fungerande kanaler även på det ekonomiska området. Men det är alltid bättre att vara principfast än tvetydig och varken friheten eller vår kritiska röst får göras till en handelsvara.
Lars Vargö är japanolog och tidigare ambassadör i Tokyo.