Bostadsminister Johan Persson (S) har kört rattfull och blivit av med körkortet. Landsbygdsminister Anna-Caren Sätherberg (S) har tagit droger, bland annat kokain. Alltsammans har dock passerat utan större dramatik, medieutrymmet har dominerats av att miljö- och klimatminister Annika Strandhälls (S) betalningsanmärkningar.
Efter allt krångel med en regeringspartner som ville skiljas innan paret hunnit ut ur kyrkan hade Magdalena Andersson (S) förmodligen hoppats på en lite smidigare start på regerandet. Men har man väl valt sina ministrar får man stå ut med att de granskas. Frågan är dock hur allvarlig Strandhälls överträdelser har varit.
Somliga har rentav påstått att hon inte har gjort något fel alls. Hon har bara betalat sent. Det kan man förstås hävda, men det är en uppfattning som inte tål att utvecklas särskilt långt. I grund och botten handlar det om vad en faktura är, nämligen löftet att uppfylla sin del av ett ingånget avtal. Jag tillägnar mig en vara eller en tjänst och i utbyte mot det förbinder jag mig att betala en viss summa pengar inom en viss tidsram.
Om jag inte betalar inom den tidsramen gör mig skyldig till ett löftesbrott, att svika mitt eget ord. Problemet med lögner ur ett samhälleligt perspektiv är förstås att de minskar tilltron till andra människor och till samhället. Långsamt undermineras därmed den sammanhållning som ett inkluderande samhälle behöver.
Hur allvarligt fel är det då som har begåtts av Strandhäll? Generellt är det inte ett dödligt allvarligt fel att slarva med betalningarna, det är vanligen värst för den som slarvar. Detta kan förstås ändras av specifika omständigheter i det enskilda fallet. Om man låter bli att betala en gammal änka med pension på existensminimum eller en företagare på konkursens rand får det värre konsekvenser än om det är ett stort företag som får vänta lite längre på sina pengar.
Därtill bör man faktiskt fråga sig om felet på något sätt skulle innebära ett hinder för personen att verka som minister. Det är svårt att påstå att så skulle vara fallet för Strandhälls del. Det torde spela betydligt större roll att hon inte verkar kunna något om miljö- och klimatpolitik men om inte det är ett hinder bör inte hennes privatslarv vara det heller.
Givetvis förtjänar det att påpekas att ministrar har tvingats att avgå på grund av liknande fadäser förr. När Alliansen tillträdde 2006 avgick Maria Borelius (M) efter åtta dagar som handelsminister efter att det framkommit att hon bland annat inte betalat tv-licens samt att hon inte anmält förändringar av aktieinnehav enligt Finansinspektionens regler i två av sina företag. Cecilia Stegö Chilò avgick efter tio dagar på grund av kritik mot att hon inte betalat tv-licens samt att hennes städhjälp inte betalat skatt.
Det finns gott om andra exempel. Men också ännu fler på hur ministrar inte har behövt avgå trots betydligt allvarligare fel, inte sällan sådana som begåtts som minister. De leder nästan aldrig till avgång i Sverige.
Huruvida någon tvingas avgå handlar oftast snarare om hur man krishanterar. Om man ljuger och gör saken värre leder det oftare till avgång, inte för att felet skulle vara så allvarligt utan för att man har visar sig vara opålitlig i sitt förhållande till sanningen. Det duger faktiskt inte för en minister. Detta höll på att gå över styr för Strandhäll som under granskningens gång har gett svar som, vad ska man kalla det, inte med enkelhet går att jämka med den dokumenterade verkligheten. Det är ett betydligt större problem än betalningsanmärkningarna någonsin var.
Statsministern verkar inte nöjd med situationen men det framstår i sammanhanget som uppenbart att Andersson inte valde Strandhäll för hennes miljö- och klimatkompetens och än mindre hennes privatekonomiska talanger. Nej hon utsågs sannolikt för att hon är aggressiv uti varje tum. Ofta på andra sidan gränsen för vad som bör accepteras i ett civiliserat samtal. Strandhäll går till anfall gång på gång, hon är outtröttlig. Det är vad hon tillför regeringen och Andersson behöver det. Så hon lär inte behöva avgå.
Visst är det så att vi inte kan förvänta oss att ministrar ska vara perfekta människor. Hur skulle de då ens kunna relatera till oss andra? Likaså är det värdefullt att förlåta förflutna synder. Så låt oss därför önska Annika Strandhäll lycka till i sitt värv som miljö- och klimatminister.
Men, låt oss för den del inte glömma med vilken lätthet hon har slirat på sanningen de senaste dagarna. Det är svårt att lita på att hon inte gör om det snart igen. Hon kan alltså stanna som minister, men hon bör också nagelfaras särskilt framöver.