Den tiden verkar nu delvis vara över. Inte för att det höjdes på särskilt många ögonbryn när Qatar på sedvanligt oklara grunder tilldelades fotbolls-VM. Inte heller för att upprördheten var särskilt stor när det som alla redan visste inträffade och gästarbetare eller närmast slavarbetskraft användes för att bygga allt som behövdes för mästerskapet, eller när dessa arbetare dog i drivor under processen. Nej, då var det alltjämt fortfarande okej.
Men när det var dags att börja spela och det visade sig att man inte skulle få ha armbindlar till stöd för hbtq-personers rättigheter – då började det bli liv i luckan på allvar. Framför allt vad vi brett kan klassa som västländer blev tokiga. Fotbollsfesten handlade plötsligt främst om mänskliga rättigheter. Protesterna gick höga. Danmark meddelade till slut att man tänkte spela i armbindlarna ändå och sen fick Fifa, det korrupta, globala fotbollsförbundet, straffa laget bäst det ville.
Och Fifa var på god väg att göra det också. Vi var väldigt nära att se sportsliga straff utdömas för det beteendet. Allt fler av de europeiska länderna förklarade också att de inte längre stöttade Fifas president, Gianni Infantino. Då började det hända saker. Möjligen är inte ens Fifas höjdare så trygga i sig själva och sin egen korruption att de inte darrar när marken under dem skakar. Det vore inte mycket till anständighetsmärke, men det bjuds inte heller på mycket sådant i dessa kretsar.
Det är för den delen inget fel i att engagera sig för hbtq-rättigheter heller. Däremot kan man tycka att det faktum att tusentals människor skadats och omkommit för att få dessa spel till stånd skulle inta en mer betydande plats i kritiken från början. Men ibland ska man inte klaga att någon kommer sent till en fest utan glädjas åt att de kommit alls.
Sport och politik är inte längre separerade. Tur för Kina och Ryssland att denna förändring just inträffat. Ingen var särskilt sugen på att protestera när dessa förtryckarländer arrangerade stora tillställningar nyligen. Men det var då, nu ska sporten bli etisk. Men kanske inte överallt. Svenska olympiska kommittén, SOK, ser ut att hålla den gamla fanan högt fortfarande.
Kommittén har precis utsett en ny generalsekreterare, Åsa Edlund Jönsson. Hon är ingen duvunge i sammanhanget utan kommer närmast från jobbet som sportchef på SVT. Ett arbete som sammanföll med det senaste vinter-OS i Peking. Inför den globala uppvisningen i att bortse från värdlandets omfattande och brutala människorättsbrott förekom åtminstone en viss debatt om bojkott. Detta togs även upp i Sportspegeln i mars förra året. Journalisten Jojje Olsson från Kinamedia.se (då inbeijing.se) var med och berättade om Kinas brott. Inslaget var totalt på ungefär en kvart. Men när det lades upp på Svtplay saknades en tredjedel. Som av en händelse var det den mest kritiska biten som hade fallit bort, vilket ledarsidan skrev om.
Edlund Jönsson hävdade att det berodde på bristande verkshöjd, det vill säga att det för dåligt. Det var rent nonsens, det var kvalificerad och befogad kritik av värdlandet som SVT valde att ta bort för att blidka värdlandet för spelen. Att man i processen även baktalade Jojje Olsson verkade vara ett pris man var villig att betala. Det är den bakgrund som Edlund Jönsson har med sig när hon nu har valts till generalsekreterare i SOK.
Något större engagemang för mänskliga rättigheter kanske man inte ska vänta sig framöver, åtminstone inte i olympiska sammanhang.