I en debattartikel i Kyrkans tidning (23/5) konstaterar organisten Maria Löfberg att det blir vanligare att kyrkomusiker bara spelar psalmer på begravningar eftersom övrig musik är förinspelad.
Denna utveckling finns det nog flera förklaringar till. En handlar om att vi lever i en tid då allt fler vill framhäva sin individuella särart och det ända in i döden. Det måste inte bjudas på kaffe och smörgåstårta vid minnesstunden, utan man kan dricka öl och äta pizza eller servera snittar och champagne om det är mer i linje med den avlidnes personlighet.
Vi vill heller inte att något ska gå fel på begravningen och spelar vi upp musik från en cd-skiva vet vi exakt hur det kommer att låta. Levande musik har ju alltid ett osäkerhetsmoment i sig men det är också däri magin ligger – att det är en människa av kött och blod som musicerar här och nu och där varje framförande är unikt.
Ingen inspelning i världen kan beröra oss människor på samma sätt som toner som föds och fortplantas i rummet där vi befinner oss. I dag vill många att begravningen inte bara ska vara ett avsked och en hjälp i sorgebearbetningen, utan också vara en hyllning till livet. Men få saker kan samtidigt gestalta livets mirakel och inneboende skörhet, så som levande musik – oavsett om det är barnbarn som sjunger vid kistan eller om det är en kantor som spelar Gammal fäbodpsalm från orgelläktaren.
Det finns något motsägelsefullt i vår tids förhållande till döden. Å ena sidan vill vi ha personligt präglade begravningar, å andra sidan har vi allt svårare att prioritera hedrandet av de som gått ur tiden. I Sverige dröjer det i snitt 25 dagar mellan dödsfall och begravning, inget annat land i världen väntar så länge. Eller så är det helt logiskt – den perfekta begravningen ska passas in i släktingarnas perfekta livspussel?
Det är fint att låta en människas avtryck på jorden återspeglas när vi tar farväl. Jag glömmer exempelvis aldrig när min vän som var professionell cellist begravdes och hans musikinstrument stod bredvid kistan. Men det finns också något tryggt och trösterikt i att låta ceremonin ingå i en historisk kontinuitet där inte så mycket förändrats trots att tidevarv kommit och försvunnit.
Vill man att begravningen ska bli ett vackert minne gör man klokt i att spara de inspelade popartisterna till samkvämet efteråt och i stället låta orgeln få klinga i kyrkan.
Jonatan Lönnqvist är sångare och pedagog.