För två veckor sedan dog tysken Klaus Teuber vid en ålder av 70 år. Inte så uppseendeväckande kanske men alla som har spelat ett brädspel de senaste 30 åren har Teuber att tacka för en hel del. Trots att det de flesta kanske tänker på sedan dess är den explosiva utvecklingen av datorspelen så har även brädspel genomgått en liknande utveckling. Från att ha varit en liten nisch har brädspel förvandlats till en enorm massmarknad. Och det är till stor del tack vare Teuber.
Teuber var egentligen tandtekniker men behövde något för att stimulera sig vid sidan av detta. Så kom det sig att han skapade en rad framgångsrika spel och juvelen i kronan var onekligen Settlers of Catan som släpptes 1995. Spelet kom två år efter att samlarkortspelet Magic the Gathering släpptes och ingenting skulle bli sig likt. Spelet, som numera kallas kort och gott Catan, blev en enorm succé och går fortfarande att hitta i varje leksaksaffär och på stormarknader.
Catan var ett av de första så kallade tyska spelen, eller eurogames, som hittade en stor publik även utanför Europa. Inspirationen till spelet kom från när vikingarna bosatte sig på Island. Teuber ägnade flera år åt att utveckla spelet som i all enkelhet handlar om att skaffa resurser, bygga bosättningar och handla med andra.
Numera är Catan en etablerad del av den nördiga mainstreamkulturen. Handeln med resurser har gett upphov till det anglosaxiska skämtet Who's got wood for sheep? Ett skämt byggt på att wood på engelska inte bara betyder trä utan även är slang för erektion. Ett skämt som även har kunnat ses i komediserien The Big Bang Theory.
Catan har sålts i över 40 miljoner exemplar och fortsätter att dra in pengar än i denna dag. Under sina 28 år har spelet bringat glädje och gemenskap till oräkneliga människor världen över. Teubers skapelse är förvisso bara ett spel, en lättsinnig liten detalj i en stor, komplicerad och ibland skrämmande värld full av viktiga händelser. Och det är förstås också därför som det är en så viktig sak.
Oavsett om det handlar om spel, film, teater eller dansband är kultur lätt att avfärda som något onödigt, en frivol excess som vi egentligen inte behöver. Men det är ett stort misstag. Människan är mer än en biologisk, köttslig varelse, vi är också själsliga skapelser som har själsliga behov. Det har vi haft länge. Så snart vi har kunnat har vi ägnat oss åt kulturella uttryck. Från grottmålningar och monument till Eyvind Johnson, Batman och Catan.
Såväl det kulturella uttrycket i sig som interaktionen med dem har alltid varit viktiga för oss. Vissa är förstås mer intellektuellt krävande än andra. Men om det så handlar om att lägga pussel eller sy korsstygn erbjuder det en stunds avkoppling och i modern mening något liknande mindfulness, att zona ut från omvärlden och bara sänka ned sig i det man har för händerna. Brädspel erbjuder utöver bortkopplandet av vardagens slit och släp en social komponent och en möjlighet att sparra hjärncellerna på ett annat och mer stimulerande sätt at vad livet i övrigt erbjuder.
Att ett samhälle kan erbjuda människor möjligheter att skapa sådant som Catan är därför ett tecken på att det fungerar. Att människor är fria att följa sina hjärtan, att jaga sina drömmar och fördjupa sig i sina passioner. Även om det för omvärlden kan tyckas som ett projekt utan egentliga utsikter och kanske ibland utan egentligt värde. Väldigt ofta är det de projekten som kommer att göra världen bättre. Precis som med Klaus Teuber och hans Catan.