Sedan det blivit känt att Lunds kommun betalat närmare 100 000 kronor för tre gatukonstinstallationer föreställande små butiker och liknande för möss, reagerade några borgerliga debattörer. På mikrobloggen Twitter ifrågasatte de om det var en rimlig prioritering av kommunen.
Detta föranledde en kampanj från vänster till mushusens försvar, och i förlängningen all offentlig kulturfinansiering. LO:s tidning Arbetet tyckte att twitterreaktionerna var så allvarliga att de publicerade hela två upprörda artiklar om saken. Även Dagens Nyheters ledarsida ryckte ut till mushusens försvar. Denna reaktion på några tweets kan tyckas överdriven, men tyder på att anhängarna av dagens kulturpolitiska system känner marken gunga under fötterna, och det med rätta.
Trots att samhället förändrats i grunden sedan dagens kulturpolitiska system tog form 1974, inte minst vad gäller kulturlivets förutsättningar, har inte mycket hänt på det kulturpolitiska området. Infrastrukturen och dess ideologiska implikationer är i stort sett desamma, trots att verkligheten ser helt annorlunda ut.
Det svenska kulturlivet drabbades hårt av coronarestriktionerna och många välkomnar därför det rekordstora stödpaket om en och en halv miljard extra skattekronor som presenterades häromveckan. Det finns dock skäl att fundera kring hur kulturlivet kan göras mer självständigt och mindre sårbart, för såväl politisk påverkan som ekonomiska kriser.
Det finns exempel på länder där kulturpolitiken syftar till att hjälpa och gynna kultursektorn utan att myndigheter styr över vilka kulturskapare som ska få stöd eller inte. Ett föregångsland i detta avseende är Irland, där kulturarbetare kan ansöka om att befrias från inkomstbeskattning.
Genom att skattebefria de svenska kulturutövarna istället för att försörja dem med skattepengar skulle man kunna kapa en stor del av den kostsamma och politiserade kulturbyråkratin. Man skulle också slippa de eviga diskussionerna om vem som får stöd och vem som inte får det.
Visst finns det problem behäftade med riktade skattesänkningar, men de är färre än problemen förknippade med riktade bidrag. En skattebefriad kultursektor skulle dessutom ha möjlighet att bygga upp buffertar som gjorde den motståndskraftigare mot konjunkturnedgångar och kriser. Slopad inkomstskatt för kulturutövare skulle inte lösa alla problem som coronakrisen medfört för kultursektorn, men det skulle ge bättre förutsättningar att hantera dem.
Lars Anders Johansson är poet, musiker och journalist.