Ska vi få en svensk påve nu också?

En svensk påve skulle naturligtvis vara en sensation, men huvudpersonen skulle nog bara se det som ännu ett kors att bära.

Anders Arborelius har nämnts som en tänkbar efterträdare till den nuvarande påven. Förmodligen en otäck tanke för huvudpersonen själv.

Anders Arborelius har nämnts som en tänkbar efterträdare till den nuvarande påven. Förmodligen en otäck tanke för huvudpersonen själv.

Foto: Johan Nilsson/TT

Krönika2024-04-09 05:00
Detta är en ledarkrönika. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är moderat.

När påve Benedictus abdikerade var det första gången på 600 år som något liknande skedde i den romersk-katolska kyrkan. Hans efterträdare, påve Franciskus, är nu 87 år och har kämpat med hälsoproblem – många undrar nu om historien snart kommer att upprepa sig.

När franska tidningen Le Figaro listade tänkbara kandidater att ta över ämbetet, var ett av toppnamnen Anders Arborelius, katolska kyrkans biskop i Sverige och sedan 2017 även kardinal. Det är kardinalerna som vid påveval samlas till konklav för att utse en ny herde – och ur vars krets den nya påven av tradition väljs.

Trots att det är rena spekulationer, har uppgifterna rönt uppmärksamhet i Sverige. Anders Arborelius har inte velat kommentera, men vi kan räkna med att tanken får honom att rysa av obehag. Till hösten fyller han 75 och då vill han gå i pension och återvända till klostret i Tågarp utanför Helsingborg, där han levde som munk i 27 år innan han för ett kvartssekel sedan utsågs till biskop.

Arborelius tillhör karmelitorden som präglas av bön och avskildhet. Att göra karriär inom kyrkan var knappast det som lockade den unge Arborelius när han en gång avlade sina klosterlöften.

Självklart finns det i kristenheten, precis som i den världsliga tillvaron, inslag av maktspel och positionering. Men i stora drag innebär ett liv i kyrkan att man tjänar sina medmänniskor, även när ödet stakar ut andra vägar än man själv hade önskat. 

Således är Arborelius något av en antites till många av dagens politiker, vars dröm om att avancera och så småningom bli kommunalråd eller minister är den främsta drivkraften. Givetvis är det så att inflytande kräver makt och att den som vill förändra måste ha en plattform. Men politiken blir snabbt både smutsig och själlös, när kärleken till det politiska spelet blir större än glöden i det politiska engagemanget.

Om en politiker främst tänker på att stiga i graderna, är risken påtaglig att den folkvalde vill förändra samhället – inte för att det behövs utan för att vederbörande vill sätta ett avtryck och därmed göra sig ett namn. Följaktligen hade politiken mått bra av att blicka mot kyrkan som snarare ser sig som en förvaltare av eviga värden.

Inte bara politiker utan vi alla kan gott inspireras av Anders Arborelius och utifrån hans livsgärning fundera på vad som egentligen är ledarskapets essens.

Jonatan Lönnqvist är sångare och pedagog.