Hen uppskattades för sina skarpa analyser och tydliga ställningstaganden. När vi något år senare – båda hade då slutat på tidningen – sprang på varandra erkände skribenten att hen nästan inte läste ledarsidor längre. ”Var vi verkligen sådär beskäftiga?”, har jag för mig att omdömet lät.
Det var vi säkert. Att skriva ledare, eller att ägna sig åt politik, handlar ofta om att komma med tydliga svar på komplicerade frågor. Att uttrycka tvivel eller att ändra sig hör inte till genren.
Problemet är att verkligheten ofta är för mångfacetterad för att de där tvärsäkra lösningarna ska passa in. Under sju år har jag skrivit krönikor på denna ledarsida och är det något som går som en röd tråd genom dessa texter hoppas jag att det är en tro på människors förmåga att tänka själva och lösa sina egna problem.
Dessvärre är det långt ifrån hur svensk politik ser ut. En omfattande välfärdsstat och höga skatter sätter tydliga gränser för hur stor valfrihet familjer och enskilda individer tillåts när det gäller sådant som vård, skola och omsorg. Regleringar på arbetsmarknaden, men också inom snart sagt varje annat område, begränsar ytterligare människor fria val. Det senaste verktyget heter nudging och handlar om att med små subtila medel puffa människor i önskvärd riktning, till exempel vad gäller folkhälsorelaterade frågor.
Visst förändras också saker till det bättre. För sju år sedan kunde vi titta tillbaka på lika många år med en Alliansregering som med jobbskatteavdragen hade genomfört rejäla inkomstskattesänkningar och flera avregleringar. Men i dag är det politiska läget dramatiskt annorlunda. En borgerlig fyrpartiregering som liberaliserar Sverige är svårt att hoppas på, med två år kvar till nästa val. Coronakrispaketet lär bidra till ökade statsutgifter snarare än motsatsen. Utöver det är det brott och straff eller invandringspolitik som står högt på agendan.
För den som hoppas på större möjligheter för människor att forma sina egna liv och ta egna initiativ ser det på många sätt dystert ut.
Samtidigt finns det ljusglimtar i coronakrisen. Privatpersoner hjälper varandra med stöd och praktiska saker, helt utan myndighetsinitiativ. Företag har visat sig kunna ställa om snabbt, vad gäller produktion och med mer flexibla villkor för de anställda. När politiken har varit otydlig har civilsamhället fått en chans att träda fram och visa sin styrka. Här finns viktiga lärdomar att dra, men det får någon annan skriva tvärsäkra texter om.
Maria Eriksson är fri skribent och författare.