Följdriktigt har Parisa Liljestrands (M) första veckor på nya jobbet präglats av ifrågasättande och häcklande. Allt från hennes akademiska meriter till hennes spellistor på Spotifyblev argument för att hon inte är vuxen uppgiften.
De ständiga jämförelserna med Bengt Göransson (S) kommer som brev på posten. Göransson, konsultativt statsråd med ansvar för kulturfrågorna i Olof Palmes och Ingvar Carlssons regeringar, omgärdas nämligen retroaktivt av ett romantiskt skimmer i sinnevärlden hos dem som raskt underkänner varje ny borgerlig kulturminister.
När man frågar Göranssons postuma fanclub vilka reformer han genomförde blir de ofta svaret skyldiga. Göranssons storhet låg nämligen inte i hans politiska gärning utan i hans förmåga att få kultursektorns företrädare att känna sig sedda. Han sade de rätta sakerna, vid de rätta tillfällena. Att inte ändra på något och att stryka kultursektorn medhårs tycks vara en kulturministers uppgift, om man frågar kulturutövarna .
Göransson hade emellertid en tydlig idé om kulturpolitikens syfte. När jag vid ett tillfälle hade förmånen att debattera kulturpolitik med honom några år före hans bortgång slog han fast att litteraturpolitikens syfte inte är att det skall skrivas böcker som människor läser, utan att hålla författarna försörjda. Om böckerna gick direkt till makulatur var det ett mindre problem. Så länge det fanns en kår av lojala kulturarbetare.
Kulturpolitiskt innebar regeringarna Bildt och Reinfeldt inga egentliga förändringar. Parisa Liljestrand har en unik möjlighet att visa vad en borgerlig kulturpolitik innebär, som tar sin utgångspunkt i en välavvägd blandning av liberala och konservativa idéer i stället för det instrumentella klientsystem som skapades 1974.
Dagens kulturpolitik präglas inte bara av de daterade ideologiska strömningar som var högsta mode i början av 1970-talet, utan också av de förutsättningar som rådde i kulturlivet för nästan ett halvt sekel sedan. Medan 70-talets nattståndna idéer vädrats ut på de flesta andra samhällsområden har de tillåtits att cementeras inom kulturpolitiken.
Låt oss hoppas att Liljestrand blir den borgerliga kulturminister som öppnar ett fönster mot en kulturpolitik där konservatismens värnande av kulturarvet kombineras med liberalismens upprätthållande av rågången mellan den politiska makten och det konstnärliga skapandet.
Lars Anders Johansson är poet, musiker och journalist.