Nuförtiden tror jag att Sisyfos arbetar med att minska regelkrångel. Föreställ er att gneta fram sådana förslag, för att nästa morgon komma till kontoret och upptäcka att någon av alla hundratals myndigheter har skapat nya regler.
Nåväl. Tillväxtverket presenterade i början av sommaren sju förslag på hur företagens regelbörda ska minska. Däribland bestämmelser som rör försäljning av alkohol och tobak.
Det får mig att tänka på en intervju med Simon Wanler, VD för hamburgerkedjan Bastard Burgers, som jag läste i höstas. Wanler beskriver hur det går till att söka tillstånd för en ny restaurang. Skillnaden mellan olika kommuner är stor. Vissa är till exempel noga med hur menyn ser ut och ställer krav på att det ska finnas fem förrätter, fem huvudrätter och lika många efterrätter.
Ja, hur skulle det se ut annars?! Andra kommuner nöjer sig med fyra efterrätter. I ett konkret fall fick Bastards lägga till en chokladkaka på menyn för att få öppna en restaurang. Fullkomligt absurt!
Låt mig här komma med ett förslag: från EU-samarbetet finns en känd princip som kallas Cassis de Dijon. Bakgrunden var helt enkelt att Tyskland försökte stoppa försäljning av den franska likören med samma namn, men fick bakslag i domstol. Sedan dess är principen att det som får tillverkas och säljas i ett land också ska få säljas i ett annat.
Samma princip borde kunna appliceras på svenska kommuner. Kan man sälja burgare utan chokladkaka i Helsingborg borde det vara okej att göra det i Haparanda också.
Nu har vi visserligen någon form av kommunalt självstyre och vad gäller till exempel bygglov kan det förstås finnas lokala förhållanden att ta hänsyn till. Men för kommuner som vill främja ett bra företagsklimat borde detta vara ett arbetssätt att inspireras av. Har någon annan kommun redan godkänt en etablering – av vilka skäl ska vi då säga nej?
Principen kan förstås appliceras också på annat än alkoholtillstånd. Privata aktörer inom äldreomsorg och utbildning vittnar ofta om att kommuner kan ha helt olika krav för att få bygga ett boende eller öppna en skola. Ibland är det så besvärligt att man helt enkelt väljer att gå till grannkommunen istället.
Krånglet drabbar företagen, men de som i förlängningen får ta kostnaden är skattebetalare och konsumenter. I värsta fall blir det varken äldreboende eller hamburgare.
Maria Eriksson är frilansskribent och författare.