Gustaf Fröding 1880. 20 år gammal och full av lidelse.
Själv är jag inte särskilt glad i sprit, numera åtminstone. Men häromkvällen satt jag och tittade ut över Hertsöträskets stilla vatten i sällskap av en burk med ursprung hos det gröngula monopolet. Och jag kom att tänka på den där inspelningen.
Är det något folk vet om Fröding numera är det ofta antingen hans livslånga problem med sin psykiska hälsa eller hans långvariga alkoholmissbruk. Just hans förhållande till spriten är kanske ett bra exempel på att sinnlighet kan gå överstyr. Det ogiltigförklarar den förstås inte på något sätt, det finns väl inget som inte skapar problem utan moderation. Men hängivelse kan ha ett högt pris.
Frödings är ju den av våra svenska diktare som skickligast har tagit sinnligheten i försvar. Sinnlighet. Begreppet finns väl knappt längre antar jag. Det är nog på god väg att kasta på historiens soptipp tillsammans med många andra gamla vackra ord. Tidens gång är obeveklig och ord kommer och går. Men tillståndet består.
Sinnlighet kan förklaras ungefär som det förhållningssätt där man låter sinnena styra och lämnar intellekt och tanke vid sidan av vägen. Mn följer sina känslor i stället för att ifrågasätta dem. I Frödings diktning ser man ofta en kärlek till de mänskliga drifterna framför diverse moraluppfattningar och samhälleliga normer.
Frödings försvar av sinnligheten når sin estetiska kulmen i dikten Anita från 1884. Den är dels en redogörelse för den fysiska längan han känner till denna Anita, dels ett försvar av den köttsliga lusten i direkt andliga termer. Det är en stark skildring som väl gestaltar känslan av att vara helt uppfylld av lust till en annan person.
Även om lust inte har några åldersgränser får sinnlighet nog ändå sägas vara ett först och främst, om än då inte exklusivt, ungdomligt tillstånd. Det är knappast en slump att Fröding var 24 år när han skrev dikten. Med ålder följer temperering, åtaganden och ett sammelsurium av perspektiv som dämpar många känslostormar. Men i ungdomen är livet ännu i stort outforskat och varje förälskelse riskerar att konsumera en fullständigt.
Men tilltagande ålder kan det också bli svårare att känna igen sig i den där känslan. Vilket leder oss till något av ett paradox. Sven-Erik Magnusson tonsatte Anita till den klassiska skivan Sven-Ingvars i Frödingeland från 1971. Då var Magnusson 29 år gammal. Det är en fantastisk låt. Men när Sven-Ingvars spelade in live-skivan Guld och glöd 2002 är han på väg att fylla 60 år och låten har fått en ny skepnad. Tonsättningen är densamma och sångaren likaså. Men något väsentligt har förändrats.
Den äldre Sven-Erik Magnusson har mycket fler känslor att trycka in i sången än vad han hade 31 år tidigare. Ett liv av erfarenheter och relationer kommer plötsligt till uttryck i denna lidelsefulla sång. Flera artister och grupper har gjort sina versioner av låten, bland annat Mando Diao och Moneybrother. Båda har sina tydliga förtjänster men ingen av dem kan mäta sig med nestor Magnusson.
Jag kommer att tänka på allt detta där jag sitter vid ett bänkbord vid vattnet. I den gedigna träskivan finns många spår av ungdomlig sinnlighet. Par som har smitit undan staden, vännerna och familjen för att bara få vara tillsammans. Uppfyllda av en kärlek så stark att den bara måste vara för evigt. Hur skulle det någonsin kunna vara på ett annat sätt?
Lika självklart som den kärleken känns i sig är att den måste förevigas. Och där framför mig ser jag resterna av gångna förälskelser. E hjärta A. L hjärta H. H hjärta M. Och så förstås någon som hädiskt ristat in AIK i ett hjärta. Alla dessa kärleksbetygelser är fantasieggande. Vilka var de? Vad hände sen? Är det mot förmodan något av dessa par som överlevde förälskelsestadiet och ännu håller ihop?
Det som verkligen fångar ögat är dock den halvfärdiga inristningen. Där är ett omsorgsfullt E följt av ett hjärta, men som är det bara ett vertikalt streck gjort. Sedan tog det stopp. Vad hände där? Allt från att det dök upp andra till att det blev slagsmål eller kuttrasju är förstås möjligt. Möjligen var det så att den ungdomliga lidelsens tidsfrist gjorde sig obönhörligt påmind. Kanske överlevde relationen inte hela inristningsprocessen. Den kärlek som i början av kvällen var menad att vara kanske ett par timmar senare redan hade förvandlats till ett ofrånkomligt misstag.
Det får vi förstås aldrig veta. Men vi kan konstatera att det inte är alldeles lätt att vara ung. Varken i dag eller på 1880-talet.