Om något är det väl en underdrift att säga att SD Luleå har varit ett stormigt parti. I den mån det har funnits något lugn har det snabbt gått över och ärligt talat har det mest varit ett bedrägligt sken. Men efter förra årets nystart när Joas Funck och Dexter Krokstedt tog över lokalföreningen på det extrainsatta årsmötet i april har det lugnat ned sig.
Såväl ledarsidan som många andra i politiken hoppades att partiet därmed även skulle inleda en resa mot att bli ett seriöst parti. För det kan man inte med bästa vilja säga att SD Luleå har varit. Partiet påminde mer om en cirkus än ett parti. Det var ett skämt. Och det är inte att undra på att ingen har varit intresserad av att samarbeta med det.
När förre gruppledaren Ingrid Vesterlund röstades bort och ersattes av Krokstedt var det ytterligare ett steg framåt. Och att döma av helgens årsmöte verkar lugnet ha överlevt och partiet kan därmed börja bygga något varaktigt och seriöst på det. Efter nästa val kommer fullmäktigegruppen inte att plågas av att flera mandat går åt till vildar. Man har en chans att vara med och bidra. Vilket man förstås redan gör.
Det var exempelvis en välgärning att Krokstedt och Funck överklagade kommunfullmäktiges beslut att verka för att lagen om anmälningsplikt för offentligt anställda inte ska bli verklighet alternativt att den ska upphävas. Beslutet låg uppenbart utanför kommunfullmäktiges kompetens varför förvaltningsrätten också upphävde beslutet.
"Nu stoppar vi sosseriet" basunerade SD ut på Facebook. Ledarsidan missunnar verkligen inte någon att yvas över sina segrar mot socialdemokratin. Tvärtom. Men tonen, kampen mot Socialdemokraterna och det rödgröna styret som drabbat kommunen, har inte riktigt omsatts i handling.
Senast på måndagens kommunfullmäktige gjordes det tydligt att Sverigedemokraterna inte har för avsikt att samarbeta med någon. I stället verkar man mest intresserad av att spela teater. Att gripa varje given möjlighet att synas och höras och gå i strid med vem som helst, när som helst. Och för den delen över vad som helst.
"Vi är ett eget oppositionsparti"*, förklarade Krokstedt för ledarsidan under ett samtal efter måndagens fullmäktigemöte. Så kan man förstås se på det hela. Det finns en stark självbild av att vara sanningssägare inom Sverigedemokraterna och det inte utan visst berättigande. Men det är skillnad på att säga sanningar och bråka för bråkandets skull.
Politik handlar om att skapa möjligheter att genomföra förändringar av samhället man verkar i till det bättre. De uppstår liksom inte av sig själva. Till att börja med behöver ta makten för att få något större genomslag även om man alltid kan få igenom en motion här och där. Men verklig förändring kräver maktinnehav.
SD kan inte gärna utgå från att det kommer att bli ett nytt majoritetsparti, varken i Sverige eller i Luleå. Att styra kommunen på egen hand är alltså ingen realistisk väg. Alltså måste man samarbeta med någon. Det finns flera problem med detta. Det finns ett stigma i hela landet mot att samarbeta med partiet även om det har mjuknat något på senare år. Därtill är SD Luleå känt som ett oseriöst parti som det inte finns någon anledning att samarbeta med över huvud taget. Och ansvaret för att ändra på detta vilar helt och hållet på SD självt.
Ska det bli ett maktskifte i Luleå så krävs det inte bara att de borgerliga partierna håller ihop, man behöver även samarbeta med SD. Det är en av tillvarons realiteter. Då måste det byggas upp förtroende mellan politiker i de olika partierna. Det är exempelvis bara någorlunda nyligen som Moderaterna och de tre andra borgerliga partierna har börjat enas igen. Något som enbart skett tack vare ärligt menade insatser från M:s sida att man åter vill samarbeta med de andra.
SD ägnar sig inte åt något relationsbyggande alls. Tvärtom verkar partiet inställt på att bränna så många broar som möjligt. Hård attack mot allt och alla verkar vara den enda taktik partiet har just nu. Det är tråkigt. Luleå skulle må extremt bra av ett politiskt maktskifte. Men det går inte utan ett seriöst och vuxet SD. Där är vi inte än.
I nuläget känns partiet mer som ett studentförbund. Det är något som kommer att utesluta både SD och borgerligheten från faktiskt inflytande under lång tid. Och visst, man måste inte ha makten för att driva politik. Men att avsiktligt avsäga sig möjligheterna till det, är det verkligen vad väljarna vill?
*Rättelse: Tidigare stod det i texten att Dexter Krokstedt sagt att SD är ett evigt oppositionsparti. Det var fel. Han sa att SD är ett eget oppositionsparti vilket nu återspeglas i texten.