Sverige är ett väldigt centraliserat land. Numera tar det sig kanske främst uttryck genom ett osunt stort kulturellt och ekonomiskt fokus på huvudstadsregionen. Hur enerverande det än kan uppfattas är det dock ingenting mot hur det var förr. Då resulterade den starka, centrala enhetsivern i kallsinnigt förtryck.
Inte ens bondskan skulle finnas kvar och motarbetades hårt. Som en effekt av den hårdföra politiken är dessa unika dialekter på väg att helt dö ut. Det gjordes också intensiva försök att bli av med finskan och meänkieli.
Varje form av uppskattning för det som i dag kallas kulturell mångfald saknades. Det goda, svenska livet var känt och det skulle levas av alla. Detta har delvis tagit sig uttryck i form av försök till tvingad kulturell assimilering. Genom att inte bara tvinga på människor det svenska språket och samhället utan också försöka beröva dem deras eget språk och kultur. Mycket mänskligt lidande har sitt ursprung i att berövas sin historia, sina rötter – ja, hela ens person.
Därtill kom man till slut till punkten då man bestämde sig för att en del människor genom att tillhöra en delvis separat genetisk grupp inte bara var annorlunda utan mindre värda. Rasbiologi var som bekant ingenting som var förbehållet onda krafter nere på kontinenten utan praktiserades med liv och lust även av moder Svea.
Det gör ont att tala om sina misstag och förbrytelser. Inte sällan överdrivs de eller hamnar helt i skymundan. I fallet med tornedalingarna är det definitivt det senare. Därför var det glädjande att regeringen på Svenska tornedalingars riksförbund – Tornionlaaksolaisets och ungdomsorganisationen Met nuorets initiativ för två år sedan tillsatte en sannings- och försoningskommission som ska utreda kränkningar och övergrepp mot tornedalingar.
Det är förstås viktigt för alla som är direkt berörda att deras historier berättas och bevaras. Det är den enda lilla form av upprättelse som kan ges de som ännu är vid liv. Men detta arbete är viktigt även för oss andra. Det som har skett är en del även av vår historia och det är nog så viktigt att vi går igenom den ordentligt och fastslår vad som faktiskt har gjorts.
Vi historia kan vi inte ändra, och bör så heller inte försöka. Gott som ont – vi är fast med den. Men vi kan bara äga och ta ansvar för historia om vi inte blundar för den. Kommissionens arbete är därför viktigt för hela nationen och regeringen måste tillse att arbetet inte blir lidande av pandemin.