I samtal med välutbildade svenska föräldrar förvånas jag över att de verkar ha uppseendeväckande låga förväntningar på svensk skola.
Är det så att föräldrar tror att man måste acceptera att barn undviker läsning om de bara kan? Att barns högläsning är knackig och att deras handstil är nästan oläslig? Att de stavar fel på relativt vanliga ord?
En välutbildad man i Stockholmstrakten sade att han var nöjd med sin 11-årige sons kommunala skola. Sonen blir inte mobbad, och det förekommer inte slagsmål på skolan. Tillspetsat kan man säga att pappan ansåg skolan vara bra därför att den inte direkt skadade sonen.
Det mest anmärkningsvärda fallet var en bekant, en kvinnlig professor och tidig feminist. Hon talade om sin begåvade dotterdotter som går i en kommunal grundskola i en kommun som normalt har bra studieresultat. Det har emellertid under flera år förekommit ”stök” i klassen på grund av ett par av pojkarna. Föräldrarna till klassens elever har vädjat till lärarna och rektorn som har talat med pojkarna och deras föräldrar vid upprepade tillfällen, men ingen varaktig förbättring har åstadkommits. Dotterdottern har förlorat avsevärd undervisningstid på grund av pojkarnas ”strul”.
Nu kommer det intressanta. Mormor professorns första kommentar är att det är synd om pojkarna som alltid får ”skäll”. Hon lägger till att det också är synd om de andra eleverna och om lärarna. Det är med andra ord synd om alla. När jag försiktigt säger att det måste vara fel på skolans organisation om det här inte kan rättas till, vill hon inte hålla med om det. ”Meningen är ju att alla ska ha samma bas”, säger hon. Varför försvarar hon som mormor inte dotterdotterns rätt till utbildning? Varför försvarar hon som feminist inte den begåvade flickans rätt att utveckla sig? Varför försvarar hon som professor inte skolans roll som kunskapsförmedlare?
Har det skett med skolan som med skjutningarna och morden, nämligen att allmänheten i toleransens namn steg för steg har vants vid att acceptera sådant som inte borde accepteras? Om nu föräldrars förväntningar på skolan har sänkts, betyder det att politikerna snarast borde ta itu med att rycka upp skolan. Vi behöver ambitiösa läroplaner och examensskrivningar, så att barn utmanas. Vi behöver en lärarutbildningsreform för att rekrytera skickliga lärare och en ny skollag för att kunna upprätthålla ordning. Föräldrar och alla andra bör ha höga förväntningar på skolan.
Inger Enkvist är professor emerita i spanska vid Lunds universitet.