Sällan har väl demonstrationerna i västerländska städer varit så ofta förekommande och så stora som de som organiserades under slutet av sextiotalet och första hälften av sjuttiotalet.
Demonstrationerna var i huvudsak riktade mot USA, som var krigförande, men var även omfattande inne i USA, där de riktades mot den egna regeringen. Varför skulle unga amerikaner behöva dö i ett krig som alltmer uppfattades som felaktigt och omotiverat, frågade man sig.
Vietnam hade efter andra världskriget delats upp i ett Nordvietnam och ett Sydvietnam, men det var inte så att USA i ett utslag av imperialistiska ambitioner ville invadera landet och lägga under sig stora markområden, utan insatsen, som flera gånger tyvärr gick överstyr och även innehöll krigsbrott, var motiverad dels av en fruktan för att kommunismen skulle sprida sig i regionen, i enlighet med den så kallade dominoteorin, dels av att den sydvietnamesiska regeringen, som dessvärre var djupt korrumperad, hade begärt hjälp.
Den nordvietnamesiska regeringen å sin sida drev en hårdför diktatur som var brutal mot politisk opposition i det egna landet. På samma sätt som när Nordkorea invaderade Sydkorea 1950 ville man ta över makten i syd och ena landet under en kommunistisk regim.
Den amerikanska regeringen insåg inte komplikationerna av att agera militärt till hjälp för en regim som var impopulär och vars impopularitet ökade i takt med att krigsinsatserna eskalerades. Oavsett om det kunde motiveras eller inte kom kriget på många håll i världen att uppfattas som en utländsk makts försök att med folkrättsvidriga metoder lägga under sig ett annat land.
När de nordvietnamesiska styrkorna 1975 till slut kunde ta kontroll över hela Vietnam var det nog få som trodde att USA och Vietnam skulle kunna etablera normala relationer under mycket lång tid, minst flera generationer. Det dröjde dock inte mer än tjugo år. 1995 upprättades diplomatiska relationer och 1997 gick den vietnamesiska regeringen med på att betala den tidigare sydvietnamesiska regimens skulder till USA, i syfte att kunna etablera normala handelsrelationer. Samma år blev den förre krigsfången Douglas Petersen den förste amerikanske ambassadören i Vietnam.
I dagarna kommer president Biden att resa till Hanoi på ett statsbesök. De bilaterala relationerna länderna emellan har blivit allt varmare och USA betraktar numera Vietnam som en potentiell allierad nation. Båda strävar efter att vidmakthålla en fungerande internationell handel, men de drivs också av en ambition att kunna stå emot Kinas försök att etablera hegemoni över Sydost- och Ostasien.
Besöket kommer enligt det vietnamesiska utrikesdepartementet att ”bidra till fred, stabilitet och samarbete i såväl regionen som globalt”. Under Bidens besök kommer också ett ”omfattande strategiskt partnerskap” att undertecknas. Avtalet förväntas bland annat leda till ett ökat ekonomiskt utbyte. USA är redan Vietnams största exportmarknad och de amerikanska företagen är mycket aktiva på den vietnamesiska marknaden, både som exportörer och investerare.
Vietnam är långt ifrån någon demokrati, men i dag ändå på flera sätt en positiv faktor i regionen. Glädjande nog verkar i alla fall dominobrickorna stå stadiga i landet.
Samtidigt kommer minnena av kriget att fortsätta prägla relationen länderna emellan under lång tid, även om det hamnar mer i bakgrunden. I början av 1970-talet var jag utländsk student vid Kyoto universitet och träffade då också amerikanska studenter som hade tjänstgjort som soldater i Vietnam. De ville inte gärna prata om sina erfarenheter och åtminstone en av dem hade deltagit i hårda strider. Vid en utflykt i ett bergsområde norr om Kyoto kunde jag inte låta bli att fråga honom om miljön påminde honom om slagfälten i Vietnam. ”Ungefär”, var hans korthuggna svar. Någon annan frågade vad han främst mindes från dessa platser. ”Oljudet”, svarade han. ”Och skräcken för ormar.”
Många år senare, när jag var tjänsteman i Riksdagen och på besök i Hanoi, råkade jag hamna bredvid en före detta nordvietnamesisk soldat på en middag. Jag berättade för honom att jag på hotellområdet hade sett en lång blåaktig orm passera på en gångstig, kanske fem meter framför mina fötter. Visste han vad det rörde sig om för orm? ”Ja, den är dödlig”, svarade han.
Sedan slank konversationen in på hans erfarenheter av kriget och han berättade att han hade tillhört dem som gick fram och tillbaka utmed den så kallade Ho Chi Minh-leden, ett nätverk av vägar och stigar som gick mellan Nord- och Sydvietnam, genom Laos och Kambodja. Utmed vägen hade soldaterna gjort i ordning övernattningsplatser av presenningar. En natt hade han känt något röra på sig där han låg. Det visade sig vara den typ av orm som jag hade sett. ”Var ni aldrig rädda?” frågade jag. ”Livrädda”, svarade han.
Gemensamt för de före detta soldater jag träffade, oavsett om de var amerikaner eller vietnameser, var att de ogärna pratade om sina erfarenheter. De verkade vilja glömma allt och gå vidare, ungefär på det sätt som sker i dag.
Lars Vargö är japanolog och tidigare ambassadör i Tokyo.