Nyligen blev Liz Truss den mest kortlivade premiärministern någonsin. Under de senaste fyra månaderna har landet haft fyra finansministrar. På inrikesministerposten sitter Suella Braverman, som tillsattes av Liz Truss men fick avgå redan före Truss för att sedan återinsättas av nye premiärministern Rishi Sunak – och redan talas om att hon sannolikt kommer att behöva avgå igen.
En av orsakerna till detta sällsamma kaos är en till synes oändlig intern konfliktlust inom det konservativa partiet. Intrigerandet och fraktionsbildandet har kommit att bli normaltillståndet.
Men på en djupare nivå handlar instabiliteten om svårigheterna med att hantera följderna av Brexit och förverkliga de fördelar som EU-utträdet var tänkt att ge. Att ”ta tillbaka kontrollen” har visat sig synnerligen komplext.
Liz Truss, till exempel, hade som vision att Storbritannien skulle bryta med den ekonomiska ”ortodoxin” och i stället satsa på avreglering och sänkta skatter för att få fart på tillväxten. Men även utanför EU lever Storbritannien i en globaliserad värld där information sprids blixtsnabbt. Det går inte att lägga fram kraftigt underfinansierade budgetar – då reagerar den internationella marknaden genom att pundet försvagas och räntorna stiger.
På samma sätt är det med migrationen, som var ett huvudtema i Brexitomröstningen. Under de snart två år som Storbritannien har stått utanför har antalet migranter som kommer över Engelska kanalen bara ökat, till att i dag utgöra vad inrikesminister Braverman dramatiskt kallade en invasion. Bara hittills i år har omkring 40 000 personer kommit i båtar från Frankrike. Kunskapen om att Storbritannien beviljar uppehållstillstånd för exempelvis albanska medborgare i mycket högre grad än vad Frankrike, Tyskland eller Sverige gör sprider sig, oavsett om landet är med i EU eller ej.
Att skaffa sig större ekonomiskt handlingsutrymme eller att ta kontroll över migrationen är dock sannolikt lättare än att lösa frågan om Nordirland som uppstod i och med EU-utträdet. Genom Brexitavtalet hamnade Nordirland i ett märkligt juridiskt mellanläge. Överenskommelsen, det så kallade protokollet om Nordirland, är högst impopulärt bland Nordirlands unionister. Till följd av konflikten om protokollet har arbetet i Nordirlands parlament legat nere under ett halvår. Hade det funnits någon uppenbar lösning, hade den varit genomförd.
Tron på att något parti kan hantera Brexit är idag begränsad. Bara 20 procent av väljarna anser enligt opinionsinstitutet att de konservativa är bäst lämpade – i mars 2020 var den siffran 43 procent. 61 procent anser att regeringen hanterar Brexit dåligt, 27 procent att utträdet hanteras väl.
Frågan om ifall utträdet överhuvudtaget kan hanteras väl, i meningen att förverkliga de löften som föregick Brexit, låter sig dock ställas. Efter de senaste årens politiska kaos ligger det nära till hands att dra slutsatsen att det är väsentligt svårare att vinna frihet och kontroll genom EU-utträdet än vad man förutsåg.
Daniel Braw är utrikesdebattör, fil. dr. i historia och arbetar som pol. sek. åt KD i Region Kalmar län.