En gång i tiden betydde ”höger” något mer än enbart en frihetlig syn på ägande och ekonomi. Det omfattade en syn på människan och samhället som grundade sig på individuellt ansvarstagande och frivilliga gemenskaper, bildning och rättsstat. Liberala principer och konservativa värderingar.
Under efterkrigstiden kom den politiska högern i stor utsträckning att tämligen ensidigt fokusera på den ekonomiska politiken. Det hade förstås sina skäl i en tid när den socialdemokratiska välfärdsstatens expansion till synes saknade gränser. Konsekvensen blev dock att mycket föll mellan stolarna. Till exempel utmanades aldrig den radikala kulturpolitik som genomdrevs 1974, och som gav plattformar åt den radikala vänster som några år tidigare påbörjat sin ”långa marsch genom institutionerna”.
Civilsamhället underkastades politisk styrning och kulturlivet politiserades, utan att borgerligheten satte stopp. Tillsammans med en omfattande offentlig finansiering av föreningslivet och av de statliga medierna byggdes en vidsträckt infrastruktur för ideologiproduktion och opinionsbildning.
De borgerligas fokus på ekonomiska frågor var begriplig under en tid när Socialdemokraterna och LO ville socialisera det svenska näringslivet genom löntagarfonder. Men att den borgerliga alliansregeringen inte utmanade denna hegemoni under två mandatperioder är obegripligt och tyder på ett djupt ointresse för samhället bortom de ekonomiska frågorna.
När den politiska debatten skiftade från ekonomiska till kulturella frågor stod borgerligheten således illa rustad. Mobiliseringen i det så kallade kulturkriget har inte heller blivit någon framgång. Den traditionella borgerligheten har splittrats mellan en del som anammat den progressiva vänsterns världsbild – som förespråkar identitetspolitik, könskvotering och kunskapsrelativism – och en annan del som hoppas att enkom fokus på lag och rätt och en mer restriktiv migrationspolitik ska räcka hela vägen.
En höger som vill vinna tillbaka förlorad mark i det nästan sekelgamla kulturkriget behöver göra det nödvändiga fotarbetet. Det handlar om att återupprätta ett levande civilsamhälle, fria universitet, oberoende medier och kulturinstitutioner, en fungerande rättsstat, äganderätt, meritokrati och ett individualistiskt bildningsideal. Vad gäller uthållighet har borgerligheten mycket att lära av sina motståndare.
Lars Anders Johansson är poet, musiker och journalist.